Patrik Engellau

När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.

På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.

Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.

Det där måste vi förhålla oss till. Det har vi gjort. Sedan andra världskriget har vi intagit tre distinkt olika attityder till bristen på jämlikhet mellan världens folk. Dessa är den koloniala, den postkoloniala och den globalistiska attityden.

När andra världskriget tog slut bestod stora delar av Afrika och Asien av kolonier. Gradvis blev alltfler av dessa kolonier självständiga stater. Indien började år 1947 och på 1960-talet blev en hel drös afrikanska länder självständiga.

Fram till självständigheten, medan den koloniala attityden dominerade, ansåg Västvärlden, alltså kolonialmakterna och deras allierade, typ Sverige, att kolonierna var underutvecklade, oklart varför, men det kunde ha med rasförhållanden att göra.

Efter koloniernas självständighet kom den postkoloniala attityden att härska över Västerlandets tänkande. Underutvecklingen fanns, visst, men den skylldes alltmer på de europeiska kolonialmakterna. Att Kenya var underutvecklat ansågs bero inte på rasförhållanden utan på drottning Victoria av England och allt ont som hennes undersåtar hade åsamkat kenyanerna.

Så började Västerlandet få dåligt samvete och övergick alltmer till att erlägga en sorts avbetalning på sin skuld ungefär som den medeltida avlaten. Västerlandet hade en skuld till dessa nya länder, som nu hette u-länder, som skulle sonas genom betalning, max en procent av givarens BNP i bistånd. Det var en rätt stabil ordning. U-ländernas härskare fick betalt av i-ländernas skattebetalare för att hålla sig lugna och framför allt för att hålla sina befolkningar lugna.

Sedan kommer nästa epok och attityd, globalismen. U-ländernas befolkning får mobiltelefoner och upptäcker hur världen är beskaffad. De inser att avlaten gått dem förbi och vill ha rättning. Så de bestämmer sig för att komma till Västerlandet för att hämta den ersättning som de anser vara rätteligen deras.

Där står vi nu. U-länningarna vill ha sina pengar, pengar som i-länningarna till helt nyligen och utan att ha tänkt så mycket på saken genom kolonialismen ansåg sig ha snott från u-länderna.

Nu har i-länningar, som svenskarna till exempel, fått ångest. Så länge u-länderna enligt det postkoloniala synsättet kunde låta sig nöjas med en struntpeng kunde vi väl betala och låtsas skämmas lite. Men när det börjar kosta på allvar? När det handlar om att främlingar, som anser sig förfördelade, flyttar in i vårt folkhem och vill njuta dess försörjning? Då börjar man fundera på allvar över vad som är rätt och vad som är befogat.

De tre kronor och 45 öre som jag tjänade per timme som brevbärare, varifrån kom de egentligen? Var det ersättning för hederligt arbete eller var det kolonial utsugning från Kongos guld eller Chiles koppar?