Mohamed Omar

SVT:s ”Uppdrag granskning” har tagit fram siffror som visar att tre av fyra personer som dömts till utvisning för grova brott släpps fria efter att de avtjänat sina straff i Sverige. En del hålls under uppsikt, men långt i från alla.

Varför? För att man inte kan utvisa personer till länder där väpnad konflikt pågår eller för att landet ifråga vägrar ta emot sina medborgare. Det är brottslingar som är dömda för grova brott som blir kvar här och kan begå fler brott. De hålls inte ens i förvar:

Om hemlandet är ett land dit vi inte kan verkställa, i dag exempelvis Syrien, saknas det förutsättningar för oss att hålla personen i förvar. Grundförutsättningen för att hålla en person i förvar är alltid att det ska finnas möjlighet att verkställa beslutet om utvisning”, säger Patrik Engström, chef för nationella gränspolisen, till SVT.

Just nu är 51 av 190 utvisningsdömda är spårlöst försvunna utan att polisen vet var de befinner sig, rapporterar SVT. Vad detta betyder är att asylsystemet som det ser ut idag gör svenskar otryggare. Personer kan komma hit och söka asyl, begå brott, stanna kvar och begå nya brott. Vi kan inte skicka hem dem. Då är frågan: vilket borde vara den svenska statens främsta ansvar, svenskarnas trygghet – eller alla andras? Jag tycker att det är uppenbart att svenskarnas trygghet är det primära ansvaret för den svenska staten.

Vi kan inte ha ett asylsystem som syftar till att ge utländska medborgare skydd på bekostnad av svenskarnas trygghet. Ett sådant system kan aldrig bli legitimt, utan måste reformeras drastiskt eller lägga ner.

Och vi har samma problem med asylsökare som fått avslag av Migrationsverket, men får stanna ändå på grund av det ena eller andra hindret. Det håller inte. Ska man kunna visas in, ska man också kunna visas ut. Därför anser jag att vi inte ska pröva en enda asylansökan på svenskt territorium. Vi ska ha asylstopp. Om vi kan ta in dem som får ja, men inte få ut dem som fått nej, då ska vi inte behandla ansökningar här över huvud taget.

Asylansökningar bör istället behandlas utanför svenskt territorium. Den asylsökare som fått ja, får ett papper och kan lugnt och säkert flyga till Sverige, medan den som fått nej får stanna kvar där han eller hon är. Ett sådant system har flera fördelar, som 1) Vi slipper försörja asylsökare medan de utreds, 2) Ingen utan fastställd identitet kommer in, 3) Inga bekymmer med utvisningar.

Men, nu menar jag att vi inte ska utreda en enda asylansökan, vare sig för personer som finns i Sverige eller i utlandet. Det behövs inte av den enkla anledningen att fred och säkerhet råder i alla våra grannländer. Ingen har någonsin varit nödgad att komma hela vägen hit från Syrien eller Afghanistan för att få skydd. Men, eftersom vi är ett rikt land med en välutbildad, duktig och solidarisk befolkning, bör vi hjälpa flyktingarna i världen. Det gör vi bäst genom att stödja insatser i krisernas närområden. För mindre pengar kan vi hjälpa fler.

Dessutom kan vi bli ännu bättre på bistånd. Med våra kunskaper och resurser kan vi bidra till att fattiga och dåligt fungerande länder utvecklas. Detta minskar i sin tur incitamenten för invånarna i dessa länder att emigrera.

Men de kriminella som redan finns här, och som dömts till utvisning, måste självklart ut. Om deras egna länder inte vill ta emot dem, eller om landet har brutit samman på grund av krig, bör vi, helst i samarbete med andra europeiska länder, bestämma oss för vart vi ska skicka dem. Det kan handla om att hyra ett stycke mark utanför EU:s gränser där ett förvar kan byggas upp.