Patrik Engellau

Du får nog ingen glädje av att läsa den här texten, utan snarare myror i huvudet, i varje fall om du är det minsta lik mig. Det började med att jag, för ett tag sedan, argumenterade för att pk-ismen var en ideologi. Men sedan, mer nyligen, har jag blivit övertygad om att pk-ismen snarare är en religion.

Och därmed slapp fan lös, för jag upptäckte att jag inte kunde skilja på ideologier och religioner. Vid närmare betraktande flyter de ihop till en religiologisk sörja. Låt mig få exemplifiera med de två religiologier jag tycker mig känna bäst, nämligen marxismen och kristendomen, som för övrigt är rätt lika varandra.

Om du orkat med så här långt så, snälla, bortse från dina fördomar mot respektive lära. Jag påstår inte att de inte skulle vara ogrundade och kanske till och med vilseledande, men om man förkastar alla filosofer och profeter, i det här fallet Karl Marx och Jesus Kristus, bara för att de har fel så skulle det inte återstå mycket av det mänskliga tänkandet. Besinna alltid i ödmjukhet människans svaghet, såväl intellektuellt, etiskt som på övriga upptänkliga sätt.

Den grundläggande idén i en av dessa religiologier är att om människor bara älskar alla andra – även kompletta främlingar – som sig själva och behandlar dem som de själva vill bli behandlade så blir jordelivet till ett paradis. Jag tror på det. Den ansvarige religiologen slog huvudet på spiken. Det skulle bli slut på alla krig, alla brott, all svält (ty alla skulle dela med sig), allt elände utom jordbävning, barncancer och död, men mänskligheten skulle nå nästan ända fram.

Det är bara det att människor inte har för avsikt att älska varandra på detta ändlösa sätt. Trist. Men det var en fin tanke.

Den andre religiologen ville också göra jordelivet till ett paradis för människorna, ett paradis som inte hette Edens lustgård utan det kommunistiska samhället, men i övrigt påminde starkt om det tidigare nämnda. Grundkonceptet var principen ”från var och efter förmåga, till var och en efter behov”, en variant, trots allt, av den förra lärans huvudregel.

Det var bara det att folk inte ville uppföra sig enligt denna fina tanke som självklart hade gjort tillvaron paradisisk om den fungerat.

Vilken av dessa förkunnelser är religion, vilken är ideologi? Inte vet jag.

Nu kanske du säger att min observation bara gäller för dessa två tänkesätt och inte för exempelvis för liberalism och hinduism och att distinktionen mellan religion och ideologi där fungerar som tillfredsställande vattendelare.

Må dä. Släpp loss liberalismen i Malawi, där den HIV-positive ”hyenamannen” – ett yrke som innebär att mot betalning ha sex med änkor och nyss könsmogna kvinnor i syfte att ”rena” dem – Eric Aniva nyligen blivit dömd till två års straffarbete för oskyddat sex. Eric Aniva själv säger att det handlar om över hundra kvinnor och att han nu planerar att pensionera sig.

Liberalismen är en fin teori som i bästa fall fungerar ovanpå ett solitt fundament av utvecklingsfrämjande och humanitära värderingar och beteenden som utvecklats under hundratals år i Västerlandet innan den förste liberale tänkaren ens vågade formulera de första tankarna i sitt frihetsbudskap. Detta fundament av föreställningar och beteenden ligger halvvägs mellan religion och ideologi. Skulle då inte liberalismen, som förutsätter denna grund, också vara en religiologi?

Se hur råddigt det blir när man släpper de accepterade och heligförklarade vissheterna! När man inte kan vara säker på någonting och måste tänka själv är det klokt, tror jag, att följa de visdomsord som formulerades av kyrkofadern Augustinus och som finns inhuggna i sten vid entrén i gamla kanslihuset, nuvarande riksdagsledamotshuset, i Stockholm:

In necessariis unitas

In dubiis libertas

In omnibus caritas

eller översatt till svenska:

Enhet i nödvändiga ting

Frihet vid tvekan

Men alltid kärlek