Ilan Sadé

Jag har under ett antal år varit skeptisk till det svenska friskolesystemet. Den gemensamma skolan som bildningsinrättning och mötesplats för fattig och rik, infödd och invandrad, ställde jag mot små vinstdrivna bolag som smäller upp skolor där man minst anar det och lockar sina ”kunder” med löften om Ipads och segregering. Vid internationella jämförelser sägs den svenska skolan sticka ut med sin helt skattefinansierade valfrihetsmodell. Man ska dessutom betänka att den ekonomiska vinsten, till skillnad från hur det fungerar på en vanlig marknad, inte kan uppstå genom att uppdragstagaren levererar högre kvalitet till ett högre pris. Det alternativet finns inte i skolbranschen, utan rörelsevinsten uppstår genom att man tar in och behåller så många elever som möjligt till lägsta möjliga kostnad.

Men vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Det största problemet med dagens skolpengssystem består i avsaknaden av utomstående utvärdering. Andra länder har sådana inslag, som i Sveriges fall skulle kunna väga upp drivkraften att grundlöst höja betyg och sänka sina krav.

Det finns emellertid ett annat skäl till att inta en mer tillåtande hållning till friskolor och någon form av skolpeng – ett skäl som har att göra med den diskussion om medelklassens värderingar som Patrik Engellau har dragit i gång på dessa sidor.

Den svenska skolan kan liknas vid en patient som genom dropp kontinuerligt tar emot medicinsk felbehandling av sina läkare. Patientens eget kroppsliga immunförsvar bekämpas ihärdigt av dessa doktorer, som bara fortsätter att fylla på med skadliga preparat. Patientens instinkt att försöka resa sig och lämna kliniken försvagas allt mer av tunga droger. Det bästa hade förstås varit om patienten fått adekvata läkemedel och näringstillskott, men låt oss för sakens skull anta att sådant inte existerar.

Vad är det bästa som kan hända i detta läge? Jo, givetvis att alla behandlingar upphör. Egentligen hade patienten behövt vissa preparat för att må förträffligt, men i brist på dessa är det bättre att inte göra någonting alls.

Om vi ska vara realistiska är utbildningsväsendet i Sverige så ideologiskt genomkorrumperat att förändring uppifrån ter sig som en omöjlighet. Krossandet av folkligt förnuft, nedärvda erfarenheter och medelklassig pliktmoral tycks vara den mäktiga apparatens huvuduppgift. Fram med drogerna! Småborgerliga griller om att det ska vara tyst i klassen, att övning ger färdighet, att faktakunskaper är bra att ha, att tävlan är nyttigt i lagom dos, och så vidare – allt sådant förefaller systemet se som sin uppgift att förtrampa, förhåna, bryta ned och ställa på sitt huvud. Anstormningen leds från statligt håll, framförallt från akademin, fylld som den är av ”forskare” som hänvisar till varandras ”forskning” i gäll rundgång. Klockartron att ett förstatligande av skolan är lösningen och att allt är Göran Perssons fel har jag därför svårt att dela, även om kommunaliseringen knappast gjorde saken bättre. Eftersom åtta år med Jan Björklund främst ledde till att vi har börjat mäta nedgången noggrannare tycker jag att det finns grund för min pessimism inför förändring uppifrån.

Här ser jag ett viktigt skäl till att låta friskolor få ploppa upp och verka. Hyfsade resultat i skolan underlättas sannolikt av att vara så långt borta från experterna som möjligt, i närmare kontakt med den medelklassiga moralen. Den ideologiska förändringen kommer knappast att kunna drivas igenom uppifrån, utan snarare sippra in från sidan, från skolor som visar vägen.

Orättvist, kan man förstås tycka. Varför ska vi acceptera skillnader mellan bra och dåliga skolor? Det är elevernas framtid vi talar om. Väl fungerande skolor kommer att dra till sig de bästa lärarna och förmodligen också elever vars föräldrar är engagerade i barnens utbildning. Invändningen är i teorin välgrundad och gnager även i mig. Men i praktiken måste nog reformerna och kulturkampen föras just på det här viset. Låt det som fungerar få växa.