Patrik Engellau

Jag har upptäckt att allt mitt tjat om medelklassen och dess av mig påstådda värderingar gör många människor osäkra och förvirrade. Menar jag något meningsfullt eller pladdrar jag bara?

Tills vidare tror jag att jag menar något meningsfullt och därtill användbart och relevant. Så låt mig försöka igen.

Min utgångspunkt, som jag tror är rätt konventionell, är att mänskligheten, eller rättare sagt Västerlandet med start i England, sedan 1700-talet gjort oanade, oförutsedda, oplanerade och synnerligen lyckosamma framsteg. Hela folk har lyft sig från fattigdom till rikedom. Hur gick det till?

Jag tror att det beror på att ett nytt slags tänkande slog igenom. Även detta är en rätt konventionell uppfattning. Ekonomhistorikerna, som ibland är petimätrar, håller i stort sett med (utom de som är inne på ett helt annat spår och vill förklara Västerlandets framgångar med kolonial utsugning och sådant). Vad ekonomhistorikerna käbblar om är varför folk började tänka annorlunda, inte att de faktiskt gjorde det. Max Weber pekade på kalvinisternas trossatser, Deirdre McCloskey säger att förändringen berodde på att furstarna plötsligt släppte medelklassen lös och lät den göra som den ville.

Jag nöjer mig med att försöka identifiera det nya tänkande som på något vis uppstod och kom att dominera tidsandan i dessa länder med ty åtföljande ekonomiska välsignelser för deras befolkningar (även om medborgare undervägs tidvis hade ett helvete, se exempelvis på de engelska kolgruvearbetarna).

Grunden i detta tänkande var uppfattningen att livet kunde bli bättre men att man inte kunde lita på att någon annan, till exempel Gud, skulle åstadkomma förbättringarna, utan det fick man ordna själv.

Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är det. Tänk dig ett helt folk som inte räknar med några förbättringar i jordelivet annat än sådant som Gud eller kanske Konungen i respektive potentats höga mildhet beslutar att skänka människorna. Ett sådant folk sitter inte och klurar ut nyttiga uppfinningar på kvällarna efter dagens slit. Så vänds detta folks självuppfattning plötsligt – ja, detta är undret! – och börjar handla om att jag kan själv om bara Gud och Konungen håller sig undan. Den starka, självsäkra, dugliga individen föds, som är ingens dräng och ingens slav, och Nietzsche förkunnar förvånat Övermänniskan, hans benämning på den nye medelklassaren som fattat att själv är bäste dräng och som får sin belöning av detta tänkande. (Wikipedia säger så här: ”Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde, utan några gudar.”)

Det funkade helt enkelt.

Tänk dig hela folk med mentaliteten hos Karl-Oskar och Kristina i Mobergs utvandrarserie. Det blir ofelbart utveckling. När jag säger medelklassen och dess värderingar, tänk Karl-Oskar och Kristina. Dessa var visserligen fattiga bönder, men det är inte bankkontot som definierar medelklassen, utan värderingarna. Medelklassen är de människor som har sådana värderingar. Jag behöver inte försöka definiera deras värdegrund. Läs böckerna.

Emellertid finns en hake. Alla är inte skapta att vara som Karl-Oskar och Kristina. Och det är inte heller alltid så kul att vara Karl-Oskar och Kristina. Det religiösa hoppet – att Gud eller Konungen ska ordna biffen – ligger alltid strax under ytan även hos en fullblodsmedelklassare. Under det senaste halvseklet har Västerlandet, särskilt Sverige som föregångsland, alltmer givit efter för detta hopp och låtit det tränga ut den gamla självtilliten (i kombination med solidariteten, de hänger faktiskt ihop). Fast nu är det inte längre Gud eller Konungen vi sätter vår förväntan till, utan politikerna och välfärdsstaten.

Västerlandets problem idag är att vi inte längre vill vara Karl-Oskar och Kristina. Vi väljer att mentalt förflytta oss tillbaka till tiden före Upplysningen. Vi väljer att tro mer på politikerväldet än på vår egen förmåga. Därmed är vi tillbaka till en tid då vårt öde bestämdes av en opålitlig och nyckfull överhet.

Någon skarpare tänkare än jag kan kanske presentera en enklare lösning på vårt lands problem, men jag tror inte det finns någon annan än att vi beter oss som medelklassare och bekänner vår inre Karl-Oskar och Kristina, vi som har dem inom oss.

Hur organiserar man då ett välfärdssamhälle enligt medelklassens värderingar (apropå solidariteten)? Jo, enligt parollen ”Välfärdsstaten hjälper den som hjälper sig själv”. Om Karl-Oskar och Kristina, Gud förbjude, faller på obestånd så ska de ha hjälp av kollektivet.

PS Den som inte tycker det räcker med Karl-Oskar och Kristina som litterär inspiration kan läsa exempelvis Erik Gustaf Geijers Odalbonden eller Johan Ludvig Runebergs Bonden Paavo. I vår kultur finns en hel skatt av formuleringar av de värderingar som skapade våra framgångar. Jag kan inte nog undra över förnekare av svensk kultur som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Undanhölls de elementär bildning både i hemmet och i skolan? Har de ingen kontakt med någon allmänbildad människa?