Lennart Bengtsson

Om man begränsar måtten till akademiska prestanda som läsförståelse, matematik, naturvetenskap och traditionella läroämnen i största allmänhet så är det tydligt att den svenska skolan genomgått och genomgår en fortlöpande försämring. Detta började först i grundskolans lägre stadier och spreds sedan vidare i den utvidgade grundskola som kom att ersätta realskola och gymnasium. Den svenska skolans låga prestanda har framgått av PISA och andra jämförelser. De usla kunskaperna, ironiskt nog de allt bättre betygsresultat till trots, har nu nått universiteten och andra högre lärosäten och riskerar av allt att döma att ytterligare nedgradera Sverige som kunskapsnation.

Skolministrar från olika partier har försökt lösa detta med förstärkt finansiering, privatisering och kommunalisering men inget har hjälpt utan studieresultaten har i internationell jämförelse bara fortsatt att falla. Läraryrket som tidigare hölls i aktning och respekt ringaktas nu av många. Såväl allmänhet som politiker tror att de försämrade skolresultaten beror på dåliga lärare.  Som man kunde förvänta sig har följden blivit att många av de duktiga lärarna lämnat yrket.

Det blir allt mer uppenbart att den försämrade svenska skolan har andra orsaker.

Professor Inger Enkvist har nyligen publicerat en bok om de svenska skolreformerna och personerna och politiken bakom dessa (De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem, 2016, Gidlunds förlag, ISBN 978-91-7844-954-59).  Inger Enkvist visar med all tydlighet att en trolig orsak till den svenska skolans förfall är en systematiskt genomförd radikal socialistisk nivelleringspolitik bland annat med en ideologisk grund i makarna Myrdals arbete Kris i befolkningsfrågan från 1934. Det märkliga är att de successivt allt radikalare skolreformerna från 1950-talet och framåt har kunnat genomdrivas av en liten grupp individer som Alva Myrdal, Stellan Arvidsson, Britta Stenholm och Sixten Marklund utan några större reservationer från borgerliga partier eller någon egentlig samhällsdebatt överhuvudtaget. De grundläggande tankarna bakom skolreformerna är att skolan inte i första hand skulle vara en skola för kunskap och bildning utan i stället en institution för en jämlikhetsorienterad samhällsfostran i socialistisk anda.

En konsekvens är att man förnekat de stora skillnader i intelligens och studiebegåvning som faktiskt föreligger i en population. Konsekvensen har blivit att såväl de klart studiebegåvade som de intellektuellt svaga har drabbats. Tanken var att de begåvade eleverna skulle dra de andra med sig och på så sätt i analogi med Lysenkos empiriska genetik höja begåvning i hela klassen. I stället har skoleleverna hamnat i en Prokrustesbädd som i bästa fall endast passar medelmåttorna. De enda områdena där begåvningar fångats upp har varit inom sport och kanske konstnärlig verksamhet. De högt studiebegåvade har blivit ett slags särelever  som i sin frustration av vissa skolpsykologer snarare sågs lida av något slag av adhd-symtom än djupt uttråkade elever i en trivial och föga stimulerande undervisning. De underbegåvade, som den socialistiska skolan skulle ta sig an, kom att känna sig ännu underlägsnare i de sammanhållna klasserna. Resultatet har skapat en för många lärare omöjlig situation inte minst bland tonåringar där tidigare en disciplinerad och krävande undervisning i en homogen klass ofta kunde bidra till att hålla pubertetens känslostormar i schack. Det vi idag har är den konträra motsatsen till Alf Sjöbergs skolfilm Hets men med något som faktiskt är långt värre.

En faktor som var vägledande för dem som genomdrev den nya skolan var ideologin. Man ansåg inte att det fanns behov av empirisk validering, inte heller något som helst behov att lära sig från något annat land. De var uppfyllda av övertygelse, intellektuell arrogans och hybris. Sverige var framtidens land och det var upp till andra länder att lära av oss och inte vi av dem!

Denna syn finns fortfarande kvar inom det svenska etablissemanget och dess oförmåga att inse sin begränsning. Vi ser detta på många områden som inom miljö- och klimatpolitik och i olika former av socialpolitik. Vill man alltid vara först får man också räkna med att man kan ha valt en alldeles felaktig väg. Väntar man för länge så finns risken att man inte hittar tillbaka.

Vi kan nu bara hoppas att sunt förnuft och vetenskaplig empirism skall återvända till skolans värld och allt bedrövlig flum och rappakalja utan vetenskaplig grund och substans snarast kan rensas ut. Inger Enkvists bok är här en nyttig läsning.