Patrik Engellau

Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.

Personligen har jag inget behov att tro på rasernas existens men jag tycker inte om de skoningslösa förkastelsedomar som i Sverige kan drabba en stackare som råkar fqälla oskyldigast tänkbara yttrande som kan kopplas till ras. När vi förlorar känslan av nyanser har möjligheterna till kloka och eftertänksamma avväganden och därmed demokratiska samtal upphört. I själva verket är det sådana som kommer med nazistanklagelser i ur och skur som har fascistiska tendenser.

Det är samma sak med feminister som inte kan skilja på kvinnoföraktande islamister och en svensk normal svensk förortspappa. Hur ska man kunna ha en diskussion med personer som inte förmår göra sådana distinktioner?

Den som vill veta hur könsmaktsordningen och rasismen kunde se ut i verkligheten på den tid då det begav sig kan med fördel studera den franske konstnären Jean-Baptiste Debrets målningar. Efter Napoleons fall hamnade många skickliga franska målare i beråd ty kejsaren hade varit deras mecenat och efter hans fall fick de svårt att försörja sig. Efter en inbjudan av den portugisiskbrasilianske kungen, som vid det laget bodde i Rio de Janeiro, blev en grupp franska konstnärer, däribland Debret, inbjudna att genomföra Den Konstnärliga Franska Missionen till Brasilien och där grunda vad som snart blev Den Kejserliga Akademien för de Sköna Konsterna.

Debret målade ett stort antal tavlor, som nu blivit dyrgripar fast ingen från början tyckte de var något särskilt, över liv och händelser i Brasilien. Där avbildas rasism och könsmaktsordning som var på riktigt. Äkta vara, kort sagt, inte vår tids låtsasvarianter. Se på den här bilden av den fine herren och hans familj på promenad i staden. Man gick inte i bredd, utan på linje för att markera rang. Först kom mannen, sedan döttrarna, vars uppvisande var ett av promenadens syften, sedan frun och därefter ett antal slavar, varav en manlig i hög hatt och med hoprullat paraply, för att understryka att familjen hade resurser. Några slavbarn fick också hänga med längst bak i tåget.

Här kan man snacka könsmaktsordning.

Eller titta på den här som visar hur en slav offentligt pryglas. Straffet hade såklart inte utdömts av någon domstol, utan av slavens ägare. Pålen kallades pelourinho och stod på ett särskilt ställe i staden – stadsdelen Pelourinho finns fortfarande i Salvador da Bahia – där folk samlades, även svarta som framgår av bilden, för att bevittna tortyrens folknöje. På marken ligger ytterligare två dömda slavar och väntar på sin tur. Notera att pryglaren själv är svart.

Det här är rasism. Det är något annat än att en obetänksam människa råkar säga negerboll.