Patrik Engellau

Två revolutioner är vår kulturs ursprung: den industriella och den franska. De tog död på den gamle guden – fast det var först år 1883 som Nietzsche i boken Sålunda talade Zarathustra officiellt kunde dödförklara honom – och satte en ny i hans ställe, nämligen förnuftet och rationaliteten. Modernismen, rationalitetens tidevarv, gjorde sitt inträde i historien.

Detta var ett oerhört framsteg. Mänskligheten frigjorde sig från mentala och intellektuella bojor, utvecklingsanden slapp ur flaskan. Allt som var fast, givet och till synes inskrivet i tillvarons dna löstes upp. Utvecklingen skapade nya sociala kombinationer, nya sätt att leva, nya sätt att producera och konsumera. ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon” skrev Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. I vår tid har den polske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman försökt fånga modernismens essens i uttrycket det flytande, vätskeliknande (”liquid”) samhället, ett samhälle som befinner sig i ständig omvandling efter det styrande förnuftets påbud.

Den stora frågan är hur stark rationalitetens gud är och hur långlivad han kan bli. Hur länge kan mänskligheten vinna framgångar på att be till Honom och bara Honom?

Jag tror att vi måste betrakta kommunismen som rationalismens högsta och renaste stadium. Kommunismen var föreställningen att det bästa samhället kunde byggas om förnuftet ensamt fick styra. Det handlade inte bara om att förnuftet skulle styra ekonomin med hjälp av femårsplaner, utan också att det mänskliga, rena intellektet skulle avgöra hur relationer mellan människor skulle utformas. Varje spår av tankar och beteenden som inte var logiska och greppbara för förnuftet betraktades som gammaldags och skulle utraderas. Det var inte konstigt att modernismens och rationalitetens avantgarde – de intellektuella – under nästan hela 1900-talet hade en dragning åt kommunismen.

Berlinmurens fall år 1989 blev det chockartade beviset för att modernismens gud var död. Den värld som skulle skapas av det mänskliga förnuftet låg i ruiner. De intellektuella reagerade som barn vars föräldrar sviker dem, de vände sin kärlek till hat. De började förneka förnuftet. Postmodernismen tog kommandot över tänkandet.

Nåja, postmodernismen hade försöksvis etablerats redan förut i känsliga sinnen som börjat inse att rationaliteten inte dög som enda gud. Men kommunismens fall blev liksom Nietzsches diktum ett sekel tidigare en officiell bekräftelse på att den för tillfället dominerande guden var död.

Postmodernismen är föreställningen att det egentligen inte går att begripa något. Wikipedia skriver:

Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen. Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna… Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.

De intellektuella kände sig svikna och bedragna av det mänskliga förnuftet och eftersom de reagerar som övergivna barn började de förneka förnuftet och det rationella tänkandet överhuvudtaget. De betvivlar existensen av någon som helst sanning. Bara för att förnuftet inte klarade allt menade de att det inte duger till något. Men om man förnekar vad förnuftet kan bidra med för mänsklighetens förkovran har man gett upp allt det starka, värdefulla och nyttiga som ligger bakom mänsklighetens framsteg under de senaste seklerna. Dessa besvikna barnungar till postmoderna nihilister är de som tagit kontrollen över Sveriges officiella ideologi, till exempel tänkandet i det svenska skol- och universitetsväsendet.

Tacka fan för att vi får problem.