Patrik Engellau

Den 19 – 22 mars 1979 deltog jag i ett internationellt seminarium som hette Stockholm Symposium on Surviving Failures. Ett överlevande misslyckande är ett socialt experiment som inte slår väl ut och därför borde läggas ned men trots detta hålls vid liv.

På den fria marknaden genomförs hela tiden ett antal projekt i form av nya företag som förväntas ge en framtida ekonomisk avkastning. Investerare sätter in pengar – i allmänhet mycket mer än de förutsett – men bara fram till det ögonblick då de tappar modet och låter ett utsiktslöst ungt företag dö. Detta är en enastående effektiv och tilltalande ordning, ty risken för ett misslyckande tas av individer som i varje stund vet vad de håller på med och som likaledes i varje stund bedömer om de ska ha fortsatt förtroende för projektet. Visst finns exempel på att folk investerar i företag som redan från början saknar överlevnadschanser, men detta är ovanligt och beror för de mesta på att investerarna dragits vid näsan av bondfångare och charlataner. Refaat El-Sayed var en känd svensk sådan.

Utanför den fria marknaden, till exempel i den offentliga sektorn där det inte satsas egna, utan andra människors, pengar finns inte den spärr som ligger i att beslutsfattarens privatekonomi är med i spelet (annat än i det specialfall där vederbörande låter sig mutas av en uppdragstagare). Där finns ingen mekanism som med automatik tar död på chanslösa projekt. Där kan misslyckandena överleva. Det var det symposiet handlade om.

Jag minns att vi pratade en hel del om Concorde, alltså det brittiskfranska överljudsplanet för passagerartrafik över Atlanten. Ekonomiskt sett var Concorden ett totalt misslyckande, men eftersom det handlade om politisk prestige och skattebetalarnas pengar fick flygningarna fortsätta i över tjugo år tills ett plan störtade i Paris år 2000 och projektet kunde begravas.

Mitt bidrag till symposiet var en uppsats om svenskt bistånd, ett misslyckande som jag vid det laget hade ägnat nästan tio år av mitt liv till att allt motvilligare betjäna (samt ha kul och tjäna hyggligt med pengar). Efter ett antal år i branschen hade dess inneboende misslyckande blivit alltmer uppenbart för mig. Jag gjorde tama försök att förmå den svenska biståndsorganisationen att genomföra i vart fall en del självklara förändringar som kanske gjort misslyckandena lite mindre iögonenfallande. Det gick inte. Så här avslutade jag symposieuppsatsen:

Det finns två alternativa sätt att hantera misslyckanden: det ena är att ändra de beteenden som skapar dem, det andra är att omdefiniera dem till framgångar. Vi måste då fråga oss under vilka omständigheter den senare strategin är möjlig. Ett annat sätt att formulera saken är att fråga när avnämarna – alltså de som drabbas av misslyckandena – kan påverka händelserna.

I en vanlig marknadssituation visar avnämarna – de potentiella kunderna – sitt missnöje genom att inte köpa produkten. Det spelar ingen roll hur högt producenten själv prisar sitt verk, det är kunden som bestämmer. Den andra strategin enligt ovan står i en sådan situation inte öppen för producenten.

För att misslyckanden ska kunna överleva måste det därför vara någon annan än avnämarna som betalar för varorna. Så är det med biståndet. Det är inte u-ländernas fattiga massor som avgör vad som är bra och dåligt utan givarlandets politiker.

Och vem är det som förser politikerna med den information de behöver för att kunna fatta beslut? Jo, det är just den organisation – i det här fallet SIDA – som har ansvaret för misslyckandena. Det är lättare för en sådan organisation att omtolka sitt resultat än att genomföra stora förändringar. Därför väljer anslagsfinansierade organisationer regelmässigt att skönmåla sina resultat.

Jag kunde ha lagt till att politiker därför aldrig kan lita på sina myndigheter. Politiker som litar på sina myndigheter blir dessas fångar. Detta har blivit särskilt tydligt med dagens politikervälde och välfärdsindustriella komplex. Det är apparaterna som styr.