Patrik Engellau

Den berättelse om stämningsläget i nationen som nu håller på att sätta sig är att inställningen till migrationen ändrats 180 grader från den beslutsamt medkännande Aylan-sympatin med kulmen i september förra året – ”Mitt Europa bygger inga murar”, ”Wir schaffen das” – till ID-kontroller och bistra varsel om skattehöjningar ett halvår senare. Ja, förundrar sig olika förståsigpåare, hela nationen har bytt åsikt, hur kunde det ske så snabbt?

Mitt svar är att det inte har skett. Låt mig förklara vad jag anser har skett och vad som inte har skett.

Till att börja med har svenska folkets grunduppfattning att migrationen varit för stor inte ändrat sig särskilt mycket. Två tredjedelar eller däromkring har i olika opinionsundersökningar förklarat att de anser att migrantintaget bör minska. Så var det före Aylan och så är det nu. Det stora som skett när det gäller folk i allmänhet är att man idag öppet törs prata om vad man tycker. Där har ett tabu raserats.

Vad som definitivt inträffat är att migrationsvolymerna minskat. Per september 2015 hade omkring 75 000 asylsökande anlänt mot lite mindre än 25 000 under motsvarande period i år. Vad detta beror på är inte lätt att säga. Det totala inflödet till Europa tycks ha minskat i ungefär motsvarande grad. UNHCR rapporterar lite över 300 000 ankomster över Medelhavet i år mot mer än en miljon förra året. En annan faktor kan vara ID-kontrollerna på Kastrup och en del andra åtstramningar när det gäller till exempel anhöriginvandring som möjligen har gjort Sverige mindre attraktivt som resmål. En tredje faktor kan vara de nyuppförda taggtrådshindren länge Balkanrutten, en fjärde Turkiets otillförlitliga gränskontroller.

Poängen med att erkänna att orsakerna bakom volymminskningarna är relativt okända är att man inte, vilket de ansvariga politikerna verkar göra, bör torka svetten ur pannan och hävda att pärsen är över. Det vet vi inte. Det räcker med att Turkiet öppnar kranarna för att de ohållbara nivåerna från 2014 ska komma tillbaka som ändå bara låg på halva antalet ankommande jämfört med 2015.

Allt handlar egentligen om vad som menas med ”kris” och ”ohållbart”, om vilken ”pärs” som avses. Här anmäler sig två distinkt olika tolkningar vars olikheter det oroar mig att många inte tycks uppmärksamma.

Den första tolkningen är den som gjordes av exempelvis Migrationsverket och polisen vid Öresundsbron när flyktingvågen var som stridast i oktober och november förra året. Mottagningsapparaten hade storknat. Kaoset bestod i att själva påfyllningsröret var för klent dimensionerat så att det stockade sig vid entrén och folk fick bo utomhus i novemberkylan. Kaoset var Migrationsverkets kaos och därför slog Migrationsverket larm. Migrationsverket gillar att få nya klienter, men nu var det för mycket av det goda. Och när Migrationsverket och andra berörda myndigheter talar då lyssnar politikerna. Då blev det plötsligt möjligt att på någon månad förmå politikerna att fatta beslut som man tidigare inte ens kunnat andas om, ID-kontroller till exempel.

Denna akuta pärs är nu över. Nu är det välfärdsindustriella komplexets problem snarast det motsatta. Nu kommer det inte tillräckligt med folk för att hålla produktionskapaciteten igång. Bert Karlsson har hotat att stänga 40 av sina 44 boenden om Migrationsverket inte kan säkerställa kapacitetsutnyttjandet. Jag tror att man bör lyssna på dem som blåser faran över med detta i åtanke. Vem är det som kommer med lugnande besked?

Den andra tolkningen av ”krisen”, ”pärsen” och ”kaoset” avser de besvär som ännu knappt har börjat. Det är när tiotusentals människor med uppehållstillstånd ska slussas ut i samhället, när de ska ha bostäder, sjukvård, tandvård, försörjning, skola och allt annat som välfärdsstaten erbjuder. Det är ett helt annat slags och betydligt besvärligare problem än att Migrationsverket tillfälligt saknar madrasser, tält och frukostbrickor. Det är också en sorts långsiktiga problem som inte låter sig hanteras med heroiska men tillfälliga insatser av typ Refugees Welcome.

OK, det kanske är så att Sveriges politiska ledning genom djärv beslutsamhet lyckades lösa madrass- och frukostkrisen, men vad jag kan se har de ännu inte vidtagit någon känd åtgärd för att hantera integrationskrisen.

Därför är jag skeptisk mot påståenden om att det gjorts mentala etthundraåttiogradsvändningar. En sådan vändning skulle kunna vara den isande insikten att migranterna inte i huvudsak består av syriska läkare och ingenjörer som ska rädda Sveriges ekonomi och välstånd, utan tvärtom av personer vars närvaro kommer att lägga en tung hand på välfärdssystemet och skattebetalarna. Ty om en sådan vändning faktiskt hade inträffat så borde åtminstone en preliminär plan för problemets hantering vid det här laget ha presenterats för väljarna.