Patrik Engellau

Den mest ursvenska av alla svenska värderingar är nog arbetslinjen. Det betyder inte att den är unikt svensk, att den bara skulle finnas i Sverige. Den är känd överallt. I Andra Thessalonikerbrevet 3:10 skriver aposteln Paulus att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det särskilt svenska är att fliten varit så allmän. Till och med den svenska överklassen har genom tiderna ansträngt sig för att vara nyttig, att dra sitt strå till en gemensam stack. Det ingrodda förakt för arbetet som kännetecknat andra europeiska överklasser har aldrig haft någon motsvarighet hos oss.

Arbetslinjen sitter så djupt förankrad i vår tankevärld att vi, som jag påpekat tidigare, tror att fliten och arbetslusten är en del av den mänskliga naturen. Vi fattar inte hur speciell den svenska kulturen är i detta avseende. Vår brist på insikt får en rad konsekvenser.

Till att börja med hotar denna föreställning att göra oss, hur underligt det än kan låta, till rasister. Ta en tiggande östeuropé som exempel. Han arbetar inte, utan tigger. (Nej, tiggeri är inte arbete. Arbete är sådant som drar strån till en gemensam stack. Det gör inte tiggare.) Hur skulle detta östeuropeiska beteende kunna vara förenligt med en universell hos alla människor nedärvd arbetslust? Det går inte ihop. Vi tvingas till krystade intellektuella hjälpkonstruktioner för att få verkligheten att överensstämma med våra föreställningar och hittar på att yttre hinder, till exempel diskriminering, gör det omöjligt för romer att arbeta. Men alla, som vet med sig att de inte är rasister, börjar i stället undra om det finns något fel i romernas genuppsättning – och blir därmed rasister! Om vi i stället hade avfärdat vår svenska grundföreställning om alla människors inneboende flit så hade vi sluppit föreställa oss att romer har medfödda defekter.

Den urgamla svenska arbetslinjen hade naturligtvis aldrig kunnat fortleva utan ett starkt socialt tryck. Det civila samhället, folket i byn, prästen, fjärdingsman och andra auktoriteter, förenades i stränga anmaningar gentemot envar att anstränga sig. Alternativet var ju att den som latade sig skulle försörjas av det övriga folket i byn, ty solidariteten var stark och ingen fick överges att svälta ihjäl.

Man inser därav att solidariteten och arbetslinjen hänger ihop. Att människor ville tvinga varandra att arbeta berodde på omtanken om nästan, en omtanke som dock inte var så stark att man accepterade att försörja den som inte ville anstränga sig. Pauli bud satt som hand i handske i det ursvenska samhället.

Arbetslinjen medförde bland annat att tiggeri förbjöds. Fram till 1965 hade Sverige en lag som hette Lösdriveriförordningen enligt vilken tiggare kunde sättas i tvångsarbete, ett sätt att förverkliga en strikt arbetslinje.

Under det senaste halvseklet har arbetslinjen gradvis förstatligats och därmed förlorat sin ursprungliga kraft. I och med 1974 års nya regeringsform åtog sig staten ansvaret för att folk skulle jobba (visserligen med en något oklar formulering i 1 kap. 2 § att det ”särskilt ska åligga det allmänna att trygga rätten till arbete”).

I praktiken betyder detta att den tidigare intima kopplingen mellan arbetslinjen och solidariteten är på väg att brytas. Den gamla solidariteten förutsatte att de som skulle betala kunde säkerställa att envar verkligen ansträngde sig för att dra strån till den gemensamma stacken. Om skattebetalarna börjar misstänka, vilket jag tror att de gör, att staten inte administrerar arbetslinjen särskilt bra, utan tillåter ett ökande antal fripassagerare, så vittrar gradvis även solidariteten bort.