Patrik Engellau

Intelligenta människor förstår saker som andra människor inte förstår eller förstår dem i alla fall fortare. Detta konstaterande har gett upphov till missförstånd som är lika förtretliga som vanliga. Det är nämligen inte så, som en del tror, att blotta faktum att en person säger något man inte begriper är tecken på överlägsen intelligens. Men ändå uppför vi oss ofta som om detta vore sant.

När jag jobbade på SIDA för länge sedan var jag en så kallad handläggare, vilket innebar att jag skulle skriva promemorior. På den tiden fanns inga datorer, utan handläggarna skrev för hand på linjerade eller rutiga A4-papper. Det blev ofta rätt kladdigt med inskjutna stycken och underliga referenser till andra avdelningar i texten. Uppgiften att reda upp i röran och att åstadkomma en någorlunda vettig text föll på så kallade sekreterare, undantagslöst kvinnor, som utbildats i maskinskrivning med alla tio fingrarna och som kvickt och lätt kunde göra om handläggarnas ofta obegripliga manus till något som liknade läsbar text.

En sekreterare förklarade beundrande för mig att hon var särskilt förtjust i mina manus eftersom hon inte förstod någonting. Så talar en slavsjäl. Men än ynkligare var jag, ty jag blev stolt över hennes servila beröm. Jag skäms att erkänna detta.

Sedermera har jag lärt mig att se sakerna på ett annat sätt. Antag att det kommer en person som i skriven text eller muntligt framför resonemang som jag inte begriper.

Min första reaktion numera är att jag står inför en skrymtare, en besserwisser, en skrytmåns som försöker göra sig märkvärdig. Att detta är min första reaktion beror på att detta, vid närmare betraktande, oftast visar sig vara fallet. Det verkar inte finnas någon gräns för hur en del människor med lumpna trick och intellektuella rökridåer försöker antyda för sin nästa att hon är dum i huvudet. Se bara hur folk slänger sig med stiliga uttryck, gärna på engelska, av fullständigt okänd innebörd.

Det främsta skälet till den sortens diskurs är emellertid inte, tror jag, personliga psykiska defekter hos besserwissern, utan att vederbörande går ett ärende som han inte riktigt vill klämma fram med, typ när läkare, som i skymundan jobbar för läkemedelsbolag, skriver debattartiklar, som man inte begriper, om att det är absolut nödvändigt att vaccinera hela befolkningar mot någon sorts farsot med deras hemliga uppdragsgivares preparat.

Så är det även med de flesta nyhetsartiklar i respekterade tidningar. Man läser, fattar inte, och utgår sedan från att man är dum i huvudet eller saknar de nödvändiga förkunskaperna. Ett tips till dig: det är alltid vist att hålla denna möjlighet öppen för sig, men betrakta den inte som förstahandsalternativ, utan utgå från att skrivaren eller talaren medvetet eller omedvetet går skumma ärenden. Fråga dig alltid vems ärenden just den här skribenten verkar gå. Kom ihåg att misstron är tillitens moder. Kom också ihåg att det konventionella tänkandet är fullt av egennytta som hålls för självklarheter. Hur många ser bockfoten när lärarfacket eller dess agenter bland politikerna hävdar att mer lön och mindre jobb till lärare är enda chansen att rädda den svenska skolan?

Ibland fattar man inte vad en person säger utan att det dock är något underligt med det, till exempel för att han talar urdu, ett språk som få svenskar behärskar, eller talar om Heissenbergs osäkerhetsprincip, också en begreppsvärld som man kanske inte bekantat sig med. Detta betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att talaren har mer förnuft än åhöraren.

Där kommer jag in på den mentala 180-gradare som jag gjort sedan en SIDA-sekreterare framgångsrikt kunde smickra mig med min dunkelhet. Numera menar jag att det är ett säkrare tecken på intelligens när någon talar till folk så att de faktiskt begriper än när han försöka förtrycka dem med gåtfulla ord och snåriga resonemang. Om någon diskuterar Heissenbergs osäkerhetsprincip med kollegor som också vet vad denna princip innebär må det så vara, men talar han till mig på samma sätt visar han bara att han föraktar mig. Vore han intelligent – och därtill det allra minsta människovän – skulle han i stället engagera sig för att mitt oupplysta sinne skulle få en skärva av den insikt som han lyckats skaffa sig.