Patrik Engellau

Att lösa gemensamma problem med andra människor är inte bara praktiskt utan kan också vara själsligt berikande. Det finns hur många sådana situationer som helst. Man har gått bort sig i en främmande stad och står med sitt resesällskap och stirrar på en hopknycklad karta medan man försöker få in sina bäringar och försöker gemensamt att fatta var man är. Man står i köket med sin medkock och säger att nu är det tredje gången gillt, nu ska bearnäsen jävlaranamma inte få skära sig igen. Man lagarbetar på en segelbåt för att angöra kusten i storm och mörker.

Vi vet alla vilka mänskliga förhållningssätt som är nödvändiga för att sådana projekt ska krönas med framgång. Ständig observation, eftertanke och sanningssökande är nödvändiga. Man kontrollerar varandra eftersom alla kan göra fel. Den som får ett fel påpekat för sig markerar sin tacksamhet och girar genast babord tio grader. Samarbetet handlar inte om prestige, utan om att nå ett gemensamt mål.

Skulle det vara annorlunda inom politiken? Det borde inte vara det. Vad tror du vi har riksdagens kammare till? Jo, för att landets yppersta elit av förnuftiga, erfarna, eftertänksamma, hederliga och beslutsamma människor gemensamt ska diskutera och hitta lösningar för nationens problem. Jag tror att det i princip är samma mänskliga hantering att rädda ett skolväsende som oupphörligen skär sig som att få ihop en bra bearnäs.

Vad är det som krävs av människor som gemensamt ska hitta lösningar på problem av den digniteten? Jag tror att det krävs två saker.

För det första någon sorts elementär sakkunnighet. Det är bra att veta norr och söder på kartan, framför allt om man ska ta hjälp av solen och klockan. Men kompetensen måste förädlas av omdömet och den allmänna livserfarenheten. Det vimlar av experter som saknar omdöme (och i vårt land har de ofta alldeles för mycket att säga till om). Om någon föreslår mer socker i bearnäsen måste man ha vett att säga stopp och belägg.

Den andra förutsättningen för gemensam problemlösning är erfarenhet av gemensam problemlösning. Gemensam problemlösning är en mycket avancerad verksamhet. Sådan kompetens insups inte med modersmjölken. Barn i sandlådan slår hellre varandra i skallen med hinken än de ägnar sig åt konstruktivt samarbete. Det tar lång tid och kräver särskild färdighet och läggning att få smak för och utöva gemensam problemlösning.

Om man nu med dessa rätt elementära observationer i bakhuvudet blickar ut över överläggningarna bland Sveriges yppersta krets av beslutsfattare – riksdagsledamöterna i kammaren – blir man beklämd, dels därför att deras meningsutbyten är så tråkiga, förstås, men framför allt också för att det verkar saknas varje slags ambition att ingå i någon sorts gemensam, öppen, sanningssökande och fruktbärande diskussion.

Man tar sig för pannan, stönar ”vilka töntar” och stänger av teven. (OK, det finns enstaka stjärnor, men de utgör tyvärr undantag.)

Sedan kanske man börjar fundera över hur detta är möjligt. Och när man gjort det en stund inser man att det som förvånar i stället för förvånansvärt är självklart. Hur skulle det kunna ha blivit på något annat sätt än just så här?

Fundera på hur den karriärväg ser ut som dessa människor vandrat för att nå dessa sina positioner som nationens förnämsta företrädare. Har de en lång och meriterande livsbana bakom sig som företagare, fysikprofessorer, journalister, gymnastiklärare eller revisorer? Har de fått tillräckligt med motgångar av tillvaron för att ha utvecklat sådan ödmjukhet och visdom som är förutsättningar för att folk i svåra lägen ska kunna få något bra gjort tillsammans?

På det hela taget är svaret nog nej. Dessa våra förnämsta makthavare kommer från den egna branschen, från de politiska ungdomsförbunden. Liksom privata företag vill maximera vinsten så vill politiska partier maximera antalet röster. Det gäller för partierna a) att få röster på det egna partiet samt b) att förhindra att motståndarna får röster. Bara där ligger ett veritabelt hinder för varje form av meningsfullt samarbete. Sticker inte striden om rösterna käppar i hjulet för varje trevande samverkansförsök?

Närmare bestämt innebär a) att politikern själv inför väljarna ska framstå som vederhäftig och skicklig vilket sällan riktigt fungerar just eftersom vederbörande saknar både sakkompetens och lång erfarenhet av livet enligt ovan. Han övergår då i stället till b), alltså till att smutskasta motståndaren.

b) är framför allt en oppositionsstrategi. De svenska allianspartierna verkar föredra den till den grad att de inte ens vill regera.