Ulf Larsson

Med beundransvärd frenesi fortsätter MSM att pumpa ut pathos-orienterade nyhetsreportage om migrationssituationen i Sverige och Europa. Det går i stort sett inte att ta del av Rapport, Aktuellt, SvD, DN etc utan att bjudas på en dos känslosam och mer eller mindre skuldbeläggande migrationsjournalistik, som till exempel i Rapport häromkvällen när man fick ta del av prästen Kent Wistis satirteckningar och livsbetraktelser. Inslaget avslutades med att man visade en av prästens texter: ”Om vi inte stänger gränserna nu kan vi hamna i ett läge där vi inte längre har råd att köpa Per Morbergs skärbräda för 4000 kr”. Som av en händelse uttryckte alltså texten en viss kritik mot Sveriges ändrade asylregler och gränspolitik – förvånande, inte sant? Detta är bara ett exempel av otaliga på hur agendajournalistiken florerar i Sverige – för ytterligare exempel hänvisas till exempelvis andra Rapportsändningar, SvD, Aftonbladet, DN och så vidare.

En av de mer framstående aktörerna på området är just SvD, som den 9 september bjuder läsarna på ett ymnigt reportage om den norditalienska staden Como, som den senaste tiden har förvandlats till ”Europas nya flyktinghärd”, som en del av rubriken lyder. Texten är uppbyggd helt enligt grundläggande snyftreportagesmetodik med otaliga inzoomningar av person- och miljödetaljer samt påståenden som presenteras utan att ifrågasättas eller problematiseras. Här tänkte jag nu göra några nedslag i texten för att illustrera en del av dess uppbyggnad. Vi börjar med lite stämningsskapande kontraster för att få läsaren i känslomässig rörelse, liksom:

Ett amerikanskt par i tomatröda shorts kliver av tåget och tittar sig förväntansfullt omkring. Glider fram med snygga Samsoniteväskor. Ännu ett par turister till juvelen Como med sina berömda villor där stjärnor som George Clooney och Madonna huserar.

Men denna impressionistiska, syntaktiskt ställvis fragmentariska och aningen Berlitzartade idyll leder strax vidare till ett helt annat scenario:

Men så ryggar de förskräckt tillbaka. Perrongen är täckt av smutsiga filtar, täcken och berg av sladdriga plastpåsar. Överallt ligger afrikanska flyktingar. Hundratals. Många sover i hettan eller pratar i mobiltelefoner, andra sitter tysta och stirrar håglöst mot tågspåren. Duvor pickar i småsmulor från någons kexlunch. I en konservburk ruttnar tomatsås.

I det fortsatta reportaget får vi möta några migranter från Eritrea, Somalia och Etiopien. De berättar om sina hittills fruktlösa försök att ta sig över gränsen till Schweiz för att sedan kunna fortsätta till länder som Tyskland och Sverige:

– Jag har försökt ta mig in i Schweiz fyra gånger. En gång försökte jag smita genom skogen, men polisen tog mig. Jag ger inte upp, och ska försöka igen, säger 17-årige eritreanen Nahom Johannes som sitter på en kartongbit bredvid tågspåren.

Och:

– Det har kostat 5 500 dollar att komma ända hit, nu har jag inga pengar kvar. Jag vill till Tyskland och min bror i Frankfurt. Tillbaka till Eritrea och Afrika åker jag inte, säger Nahom Johannes.

Också Awad Ibrahim från Somalia är ”otålig att fly vidare”:

– Jag har en bror i Stockholm och vill dit. I morgon tar jag tåget till Chaisso [SIC!]. Men jag är rädd för att schweiziska polisen skickar tillbaka mig till södra Italien.

Här skulle man kunna fundera lite över hur regelverket kring asyl i EU egentligen ser ut. De migranter som får komma till tals i SvD:s reportage har vad jag begriper kommit till Italien via Libyen. Enligt Dublinförordningen ska de alltså söka asyl i Italien. Det finns mig veterligen ingen lagstadgad rätt att resa vidare inom EU för att komma till sitt favoritland – oftast Tyskland eller Sverige – även om man skulle råka ha släktingar där. Denna asyljuridiska bakgrund nämns dock överhuvudtaget inte av tidningen, som istället intervjuar den italienske prästen Don Giusto ”som ger mat och husrum för kvinnor och barn i en liten kyrka mitt i Como. Han är en vänlig och lågmäld man – men rosenrasande på Schweiz” berättar SvD:

– Schweiz massavvisar flyktingar och det strider mot internationell lag. De är livrädda för en invasion. De agerar som om Italien och Schweiz ligger i krig.

Huruvida ”flyktingar” verkligen är den korrekta benämningen låter jag vara osagt; bruket av just detta ord för att beteckna precis alla som av olika skäl har lämnat sina hemländer för att söka asyl i EU är så utbrett och dessutom omdebatterat att kommentarer tycks både överflödiga och lönlösa. Att SvD:s reporter använder ordet är givetvis inte det minsta förvånande. Språkbruket är helt enkelt en del av tidningens uppenbart agendaorienterade journalistik. Detsamma gäller prästens uttalande om ”internationell lag”. Här kunde man ju ha tänkt sig att man i en mer noggrann och granskande journalistisk gärning hade försökt utreda exakt vad för ”internationell lag” som avses och berättat för läsaren om denna lags innehåll. Men någon sådan kunskapsfördjupning bjuder SvD inte sina läsare på.

Nu har det gått så långt att myndigheterna funderar på att uppföra ett läger i Como, berättar texten vidare. Men Don Giusto menar att detta kan sluta illa:

– Lägret kan växa okontrollerat och bli som Calais eller Idomeni. Flyktingar hamnar i småkriminalitet. Redan nu kokar det kring stationen.

”Hamnar”? Här hade reportern kunnat fråga prästen till exempel om det vilar något som helst ansvar på den enskilda migranten ifråga om att ”hamna” i småkriminalitet. Men det hade onekligen lite grann tagit udden av den offerorienterade migrantbild reportaget uppenbarligen vill teckna, så att utsagan inte problematiseras är fullt begripligt i sammanhanget.

Nu förflyttar vi oss till Roberto Bernasconi, som är chef för hjälporganisationen Caritas. Hur enskilda journalister bedömer vad som är relevant information att ta med i en viss artikel kan onekligen diskuteras – här får läsaren veta att ”vi ses på hans kontor där väggen endast pryds av en torkad olivkvist”. Lite kal och ogästvänlig interiör sådär, och samtidigt lite symboliskt liksom, med en olivkvist i Italien, liksom. Torkad eller död, liksom.

Till reportagets försvar kan sägas att man faktiskt låter en viss Mauro Antonini, den högste befälhavaren för den schweizisk-italienska gränspolisen, ge sin syn på saken:

– Två tredjedelar av flyktingarna söker inte asyl. De vill till Tyskland eller andra länder. Vi tillåter inte att Schweiz blir ett transitland. Av de som söker asyl försvinner 40 procent innan ansökan blivit formell, säger han och tillbakavisar bestämt kritiken om massavvisningar.

Av den information man hittills fått i reportaget bör man kunna dra slutsatsen att de intervjuade migranterna inte längre flyr för sina liv, och att det skulle gå alldeles utmärkt att söka asyl i Italien eller Schweiz, om jag fattat det hela korrekt. Men enligt vad Mauro Antonini berättar vill alltså majoriteten inte göra detta. Asyljuridiken medger dock inte att man reser runt i EU tills man når sitt favoritland. Men SvD gör inget explicit konstaterande av detta, utan ger sig istället iväg på en tågresa med några migranter mot den schweiziska gränsorten Chiasso. Landskapet tecknas impressionistiskt, ja snudd på poetiskt:

Solen dalar när 18-årige Kalish, 20-årige Rahamtullah och 18-årige Oromo från Etiopien kliver på tåget från Como till Chiasso. De har redan försökt fyra gånger, och nu stiger nervositeten igen.

– Det måste gå denna gång. Jag orkar inte längre, säger Oromo och stirrar ut genom tågfönstret.

Lummig grönska, glittrande vatten och idylliska kullar med filmstjärnevillor på sluttningarna blixtrar förbi. Där uppe någonstans ligger George Clooneys miljardvilla, han som gjort sig känd som försvarare av flyktingars rättigheter och engagemang för Darfurs flyktingar. 

Åsså rundar vi av med en liten känga åt Clooney, som inte engagerar sig tillräckligt i den lokala flyktingfrågan – lite klarsynt sanningssägande och antytt hyckleri liksom, om ni fattar:

Fast ännu har han inte uttalat sig om flyktingkrisen i sitt eget grannskap.

Sällskapet närmar sig gränsen och spänningen stiger:

Så är vi framme i Chiasso, gränsstaden i Schweiz. Det är knäpptyst i kupén. Kalish tittar på sina armar som är fulla med fula ärr. Rahamtullah biter på tumnageln.

Hur gick det sen då? Jo, migranterna släpptes inte in i Schweiz eftersom de saknade id-handlingar; huruvida de försökte söka asyl i Schweiz förtäljer inte historien.

Tillbaka i Como väntar flyktingkaoset på stationen. Många undrar hur det gick för de tre etiopierna. Vi har inga svar att ge. Men dagen efter möter vi Rahamtullah i parken igen.

– Polisen tog mina fingeravtryck och släppte av mig vid gränsen. Jag fick gå tillbaka till Como. Det tog sju timmar. De andra sattes på bussar till södra Italien. Men jag ger inte upp, jag ska försöka igen, säger han med ett trött leende.

Ridå.

Vad är egentligen huvudsyftet med detta slags reportage? Är det att förmedla neutral och saklig information av typen ”En bilolycka inträffade igår på E18 utanför Stocksund. Två personer omkom”? Eller är det att försöka få läsaren att känna och tycka på ett visst sätt, om än med ett visst faktainnehåll: ”En obetydlig bilolycka inträffade igår på E18 utanför rikemansreservatet Stocksund. Två giriga affärsmän omkom”? Texter har olika funktioner, och medan en ledar- eller debattartikel har påverkan som huvudfunktion har nyhetstexter huvudsakligen en informativ funktion, eller bör ha. Den här diskuterade SvD-texten är ett slags hybrid mellan en affektiv, påverkande text och en informerande text, en texttyp som tycks bli allt vanligare i dagspressen. Eller med ett annat ord: agendajournalistik.

Jag ser med spänning fram emot nästa SvD, DN, Rapport och Aktuellt. Sannolikheten för att något nummer/avsnitt skulle vara helt befriat från detta slags reportage bedömer jag som tämligen låg. Vad tror ni?