Patrik Engellau

Personliga incitament är viktiga, en del skulle till och med säga avgörande, för hur människor beter sig. När jag för länge sedan frågade min farbror, en gång hyllad chef för Volvo, hur han fick folk att anstränga sig sa han ”tja, det är väl med piskor och morötter”.

Piskor betyder personliga problem, till exempel att man får sparken. Morötter betyder personliga fördelar, till exempel avancemang och högre lön eller annan ekonomisk ersättning.

Visst, det finns andra incitament i en helt annan dimension, till exempel hos idealister. Beteckningen kan låta nedlåtande, men det är den inte. Jag är själv idealist. Idealister är folk som gör saker utifrån föreställningen om ett högre syfte, till exempel att rädda världen eller i varje fall de fångna minkarna.

Folk som söker sig till politiken förväntas drivas åtminstone delvis av idealism, men fan tro´t, det gäller i alla fall att lägga piskorna och morötterna rätt så att incitamenten inte vilseleder om idealismen någon gång skulle fallera.

Det är här jag är orolig.

Visst finns morötter för svenska politiker. Om man är duktig kan man vinna uppmärksamhet, få röster, framgångsrika poster, bättre lön och goda chanser att bli känd i historieböckerna. En framskjuten position på Wikipedia är en självklarhet.

Men piskorna är praktiskt taget obefintliga. Vad händer om en politiker misslyckas kapitalt som till exempel den förre, folkpartistiske integrationsministern Erik Ullenhag som lovade bryta trenden mot ökat utanförskap men i stället fick se antalet utanförskapsområden öka och försökte ljuga bort detta faktum. Men i stället för pisk fick han belöning i form av en ambassadörstjänst i Jordanien, och detta inte ens av sina partipolare, utan av sina politiska motståndare, dagens svenska regering.

Om en svensk högrankad politiker gör bort sig får han inget straff, utan en belöning. Om han inte får en sinekur som reträttpost, ambassadör, landshövding, generaldirektör, så får han åtminstone någon sorts pension, kanske några miljoner kronor som ersättning för sina misstag på skattebetalarnas bekostnad.

För svenska ledande politiker är incitamenten inte morötter och piskor utan morötter och morötter. Hur ska man få folk att ta jobbet och livet på allvar om det värsta de kan råka ut för är att få en fet pension?

Egentligen är det värre än så, för det som avgör om en avdankad politiker ska få en tjusig ambassadörstjänst eller om han ska behöva nöja sig med en pension är inte hur han skött sitt uppdrag, utan hur väl han hanterat relationerna med kollegorna i olika partier.

Gud hjälpe mig, men jag kan inte se att politikerväldet är annat än ett svenskt systemfel.