Ilan Sadé

Efter att Storbritannien röstade för att lämna EU kom ”populismen” att bli den nya rasismen i den massmediala debatten. Populister utmärker sig bland annat genom att påtala att det finns ett etablissemang inom politik, statsapparat, massmedia och ibland även inom näringslivet, och att detta etablissemang fjärmar sig mer och mer från det övriga folket. Den politiska utvecklingen i såväl Europa som USA ger mycket skrivstoff härvidlag åt ledar- och kulturskribenter.

Problemet är att populisterna har rätt. Inte nödvändigtvis i sina slutsatser, men däremot i stora delar av verklighetsbeskrivningen. Visst finns det en politisk klass som har allt tunnare erfarenhet av hur det är att vara yrkesverksam och att umgås med folk som inte lever av och för partipolitiken. Och visst är detta ett stort demokratiskt bekymmer.

De stora folkrörelserna växte fram under demokratins barndom. Folkrörelserna kunde baseras på gemensamma klassintressen, gemensamma erfarenheter och gemensamma idéer om hur framtiden skulle gestaltas. De politiska partierna och deras ungdomsorganisationer samlade också stor skaror och överlappade delvis folkrörelserna. Antalet medlemmar var helt avgörande för organisationernas resurser och inflytande. Demokratiska hierarkier byggdes upp, men de i toppen hade i regel en stark förankring i den grupp som de företrädde. Därför kom även riksdagen att fyllas av stålverksarbetare, bönder, godsägare, lärare, köpmän och professorer. Politiken var inte, som idag, professionaliserad.

Att politiker har blivit en yrkesbana som helst ska påbörjas vid 15 års ålder – och absolut inte senare än 20 – är tveklöst ett av de viktigaste uttrycken för vad jag skulle vilja kalla för det postdemokratiska samhället. Sverige är ju knappast ensamt om denna utveckling, men vår undermåliga författning förvärrar sannolikt dess följder. Såsom jag tidigare har nämnt i inlägg på denna sida är partiorganisationerna osedvanligt starka här, på bekostnad av de folkvaldas personliga mandat. Lägg till detta att medlemskåren i dag är försvinnande liten, samtidigt som anslagen från det allmänna bara ökar.

Den som aldrig har etablerat sig på arbetsmarknaden utanför partisfären[1] har naturligtvis mycket att förlora på att vara en vagel i partikroppens öga. Då blir man knappast befordrad. I svåra fall blir man avlägsnad.

Om problemet stannade vid att villkoren för fritänkare inom partipolitiken inte riktigt lever upp till arbetsmiljölagens krav för vanliga arbetsplatser vore saken ganska ointressant. Nu förhåller det sig dock som så att ängsliga karriärister, vilka har allt att förlora om de hamnar i onåd, ytterst är de som är satta att styra över landets öde. I ett land med stark samförståndskultur och särskild smak för fromhet och renlärighet inför det som anses rätt för stunden blir detta fiskstim av politruker särdeles skadligt. Alla är eniga om att en viss riktning är fullständigt självklar och rätt, sedan vänder alla nästan samtidigt, från en dag till nästa. Makthavare med starka civila plattformar att falla tillbaka på är däremot mer ägnade att bli individualister i det politiska rådslaget. Att man, för att nyttja fårbonden Fälldins ord, måste dagtinga och ofta finna sig i majoritetsbeslut är en sak, men vägen dit blir en annan med självständiga och trygga beslutsfattare i stället för lismande jasägare.

Slutsatsen av denna omvärldsbeskrivning blir givetvis att vi behöver nya folkrörelser och nya politiska partier, grundade på de problem som idag slår mot stora befolkningsgrupper och ledda av personer med gedigen yrkeserfarenhet. Flertalet av dagens partier är alltför sammanvuxna med statsmakten för att kunna bli systemkritiska och se att de själva har blivit en del av – för att inte säga det huvudsakliga – problemet.

De senast tillkomna riksdagspartierna har seglat in på ett visst politiskt sakområde: kristendomens ställning, miljön och invandringen. Framöver är det måhända inte en viss sakfråga som borde föranleda nytillskott, utan snarare viljan till demokratiskt styre och en sann folklig representation.

[1] Ironiskt nog är ”etablera sig på arbetsmarknaden” ett uttryck som politiker jämt och ständigt svänger sig med i debatter om arbetslöshet och integration, men hur etablerade på arbetsmarknaden är de själva?