Mohamed Omar

Idag är det den 1 september och den svenska drottningen Katarina Jagellonicas födelsedag. Hon föddes den 1 september 1526 i Kraków i Polen. En sak som gör henne märkvärdig är att hon var romersk-katolsk drottning i ett land som nyss hade genomgått en luthersk reformation. Det sägs att hon utövade ett visst inflytande på sin make, Johan III, som ju var något av en kryptokatolik. Men Katarina var from och hade ett milt sätt, vilket gjorde att hon vann omgivningens sympatier trots sin romerska tro. I hertig Karls rimkrönika beskrevs hon som ”furstinna dygdefull och from, ändock hennes lära var kommen av Rom”.

Hon uppfostrade sin son, Sigismund Vasa, i samma tro och när han efter Johans död blev kung över både Sverige och Polen hade Sverige kunnat bli katolskt igen. I stället blev det inbördeskrig som varade 1597-98, Sveriges sista faktiskt, mellan Sigismund och hans strängt protestantiske farbror Karl, som gjorde uppror. Det slutade som vi vet med att hertig Karl blev Karl IX av Sverige och så småningom far till lejonet från Norden, protestantismens store hjälte, Gustav II Adolf.

Johan III eftersträvade en förlikning mellan påvens kyrka och lutherdomen, han ville återföra svenska kyrkan till ”en värdigare gudstjänst, en innerligare andakt, en djupare lärdom och en större fromhet under beaktande av sakramenten”, som det heter i Sveriges historia genom tiderna (1948). Han såg till att det kom ut en kyrkohandbok i den andan, Röda boken, som antogs 1577. Den vördas fortfarande av de högkyrkliga, det vill säga de som gillar rökelse och korstecken, i Svenska kyrkan.

Drottning Katarina begravdes den 16 februari 1584 i Uppsala domkyrka där hon fått ett kor uppkallat efter sig. Idag på hennes födelsedag gör jag ett besök och lägger ned en röd ros. Det finns något romantiskt i Katarinas öde som gör det passande att hylla henne med romantikens symbol framför andra. Hon följde av fri vilja med Johan till fångenskapen på Gripsholms slott där han sattes av sin bror Erik. Enligt traditionen ska hon ha hänvisat till inskriptionen i sin trolovningsring Nemo nisi mors – ingen utom döden (skall skilja oss åt). Orden finns inskrivna i korets fönster. Varför har ingen skrivit en dikt över Katarina? Eller en roman? Det är kanske jag som är obildad.

Det jagellonska gravkoret kanske kommer att få en större betydelse i Uppsala framöver eftersom katolicismen har kommit tillbaka. År 1985 invigdes S:t Lars katolska kyrka och jesuiterna har varit verksamma här ännu längre. I koret skulle man kunna samlas för mässa, konsert eller föredrag. När Svenska kyrkan sjunker djupare ner i förvirring börjar allt fler kristna vända blicken mot Rom i hopp om en trygg hamn. Den mest namnkunniga konvertiteten under senare år är väl Ulf Ekman. Hela kristenheten i Sverige skakade när han övergav Livets Ord för påven.

Under flera decennier har den högkyrkliga rörelsen, missnöjd med liturgisk tristess och kvinnliga präster, försökt smygkatolicera Svenska kyrkan inifrån, men en efter en har de desillusionerade gått över till Rom ändå. I en boklåda hittade jag för några år sedan en självbiografisk roman av en viss Hans O. Sjöström. I romanen, som heter Står min lycka i Guds händer (1991), skildrar han sin tid som elev på Fjellstedtska skolan i Uppsala på 1950-talet.

Fjellstedtska var ett privat internat-läroverk grundat 1892 med inriktning att förbereda för akademiska studier i teologi och prästtjänst i Svenska kyrkan, beläget på den östra åkanten. “Enligt skolans statuter”, skriver Sjöström, ”måste man vara konfirmerad för att gå där. Och för att konfirmeras måste man vara döpt.” På andra sidan ån, den västra, låg Magdeburg, ”flickskolan som så många drömskt stirrade mot under rasterna.” På skolan fanns de flesta strömningar inom Svenska kyrkan representerade: högkyrkliga, som han beskriver som ”halvkatoliker”, lågkyrkliga och gammalkyrkliga med mera. Men skolan var protestantisk och trots den lilla kryptokatolska kamarillan, som mest höll till i rökrummet, dominerade den traditionella antipapismen. Sjöström berättar:

“I rummet fanns egentligen inget annat att göra än att ligga och stirra i det gråblå taket eller på de gulmålade stenväggarna. Egentligen var det nog ingen större skillnad på ett sånt här rum och dödscellen i San Quentinfängelset borta i Kalifornien, där Cheryl Chessman kämpade för sitt liv. Jo, jag kunde gå utan att fråga någon. Jag kunde gå ut fast jag låg, smyga omkring i huset, gå på påven utan att be någon om lov.

– Vet du varför det heter påven?

– Nej.

– Därför att alla protestanter skiter i påven.”

De högkyrkliga utmärktes av sin faiblesse för rökverk, både cigarett och pipa. De gjorde också ofta och gärna korstecken och iakttog ”vesper”, den rituella aftonbönen, som Sjöström och hans likasinnade kallade ”gäsper”.

“Av någon anledning hade det snart visat sig att en majoritet bland rökarna var högkyrkliga. Vad högkyrkligheten exakt gick ut på var jag inte riktigt säker på, men de högkyrkliga gick ofta omkring med ett radband runt halsen, de gick gärna i svarta kläder …”

Jag har gjort samma iakttagelse, högkyrkliga både röker och dricker mer än lågkyrkliga. Dock är jag osäker på hur stor vikt man ska fästa vid detta, vad det säger om karaktären och så vidare. Själv är jag inte troende, men om jag var kristen skulle jag gå till Rom. Det är rådet jag ger till mina kristna vänner. Jag tänker så här: Rom är världens största kyrka och om jag går med blir den ändå lite större. Enhet är bättre än splittring. Jag ser det som väldigt osannolikt att Rom skulle ansluta sig till någon annan kyrka, i stället är det som kan ge enhet att de andra kyrkorna ansluter sig till Rom, trots alla sina förbehåll och invändningar.

Som jag ser det saknar frikyrkorna fast grund, de är alltför beroende av enskilda predikanter. En karismatisk predikant kan omvända många och bygga upp en församling, men när han dör rasar allt ihop. En sådan person skulle göra större nytta i katolska kyrkan där det finns en två tusen år gammal organisation som kan ta hand om hans bygge. Dessutom är både frikyrkorna och Svenska kyrkan sårbara för plötsliga förändringar. En liten grupp kan komma in och ta över. Man kan då stå där som vanlig kristen, sviken, och upptäcka att man befinner sig i en kyrka som står för helt andra saker än man själv verkat för. Katolska kyrkan är stabilare.

Jag föreställer mig också att islams ökade närvaro i västvärlden kommer att leda till att kristna närmar sig varandra och känner större samhörighet. I förhållande till islam är skillnaderna mellan olika kristna samfund mycket små och dessutom står både protestanter och katoliker på samma grund i den västerländska civilisationen. På den grunden står jag också som västerländsk agnostiker eller ateist. I en tid som vår har Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén uppvisat bristande ledarskap, hon har inte kunnat ge kristna det hopp och den trygghet som de söker. När hon fick frågan om hon anser att islams profet är en falsk profet svarade hon: ”Nej, jag anser inte att Muhammed är en falsk profet.”

Ett mycket besynnerligt svar. Om Muhammed var en riktig profet och talade sanning så är ju inte Jesus både människa och gud och då faller kristendomen. Jag tror inte på några profeter alls, men jag har som alla andra begåvats med ett förnuft och det säger mig att antingen är man muslim och håller Muhammed för en sann profet eller så är man kristen och håller honom för en falsk profet. Antje har trasslat till det.