Patrik Engellau

Jag är en trendmänniska. Det betyder inte att jag följer trenden, utan att jag leder den, utan dock att utöva något inflytande. Tänk dig att du befinner dig i en lokal där det plötsligt pyser in gas. Någon upptäcker det före andra. Sådan är jag. Men det betyder inte att jag har något inflytande på dem som oberoende av mig upptäcker lukten.

För trettio år sedan – innan Jimmie Åkesson kunde stava till ”Sverigevänner” – tröttnade jag på det rådande Sverigeföraktet och anade att den svenska historien var havande med en ny sorts nationell stolthet, kanske rentav patriotism. Så för att själv förstå Sverige skrev jag en historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ, en nog så nationalromantisk titel. (OK, den allmänna fosterlandskärleken har låtit vänta på sig vilket beror på att den blivit nedklubbad i kängorna av politiskt korrekta våldsverkare inom politik och media, men jag tror inte det kommer att fungera i längden; trenden är starkare än sina vedersakare.)

När man studerar svensk historia och jämför med förhållandena i andra länder kan man inte annat än förvånas över det lugn, den jämlikhet och enhetlighet som dominerat här (med enstaka undantagsperioder som 1600-talet, då högadeln var extra prålig och därför snart fick betala genom karolinernas reduktioner).

Häromdagen skulle jag förklara för min brasilianska portugisiskafröken varför svenskar normalt inte hatar staten så som man gör i hennes land. Hon tyckte det var väldigt konstigt. Var inte staten en utsugare hos oss? Var inte staten överklassens verktyg för att klämma åt folket och säkra sin egen maktutövning?

Nej, sa jag, ibland har staten, eller tidigare kungen, gjort tvärtom, alltså skyddat folket mot överklassen. Och så berättade jag historien om hur den borgerliga revolutionen genomförts i Sverige, alltså motsvarigheten till den franska revolutionen 1789, där det begynnande borgerskapet flyttade undan adeln och kungen, och den ärorika revolutionen i England hundra år tidigare, som åstadkom samma sak.

Min hud knottrades av nationell stolthet över hur smidigt och utan blodsutgjutelse denna epokgörande händelse genomfördes i Sverige. Gustav III hade tröttnat på adeln och dess privilegier och bestämde sig för att slutgiltigt stuka den. Han formulerade Förenings- och Säkerhetsakten, som i ett slag jämställde adelns rättigheter med de andra ståndens. Inför utsikten att förlora sina privilegier gjorde riddarhuset motstånd, medan de tre övriga stånden – prästerna, borgarna och bönderna – yrkade livligt bifall vid 1789 års riksdag. Kungen arresterade då adelns ledare och satte dem i fängsligt förvar i Fredrikshofs slott bakom dagens Oscarskyrka. Sedan gick han tillbaka till riddarhuset för att efterhöra dess uppfattning om den nya akten och tolkade dess missnöjda mummel som bifall. Så slutade adelns makt i Sverige.

Inte ett enda liv gick till spillo (om man inte räknar kungens eget tre år senare samt den avrättade mördaren Anckarströms). Jämför med de tusentals adelsmän som man i Frankrike ansåg sig tvungen att halshugga för att åstadkomma samma sak.

Min portugisiskafröken gjorde stora ögon över hur märkligt detta lilla land långt i norr sköter sina angelägenheter. Sedan slogs hon av en misstanke: ”Det var väl inte så konstigt, kungen hade väl sett hur det gick i Frankrike, så han valde att förekomma i stället för att förekommas”.

”Kunde ha varit, bästa lärarinna”, sa jag, ”men faktum är att Förenings- och Säkerhetsakten antogs i februari 1789, ett halvår före Bastiljens stormning.” Och jag kände den fosterländska självaktningens knotter igen.