Patrik Engellau

När dammet nu verkar ha lagt sig efter bråket kring Riksrevisionen kan man kanske tydligare urskilja vad det handlade om. Eftersom det var Dagens Nyheter som avslöjade Riksrevisionen och därför inte har anledning att tona ned anklagelserna mot riksrevisorerna kan det finnas anledning att välja just den tidningens beskrivning av anklagelsepunkterna:

Dagens Nyheters granskning har visat hur utomstående, bland annat anställda på regeringskansliet, har fått påverka Riksrevisionens granskningar. Riksrevisorerna har även rekryterat tidigare kollegor, skräddarsytt annonser och lovat bort tjänster redan innan de utlysts.

Ett exempel är när en anställd på regeringskansliet rekryterades till det fasta heltidsjobbet som planeringssamordnare åt riksrevisor Margareta Åberg. Flera mejl avslöjar hur Margareta Åberg möter personen på en restaurang för att diskutera anställningen, flera dagar innan tjänsten ens utlysts. När personen sedan formellt söker jobbet efter att det utannonserats blir det tydligt att utgången redan är klar.

Inför konstitutionsutskottet har riksrevisorerna, om jag fattat rätt, erkänt ungefär detta men ursäktat sig med att felen bara är formella och att överträdelserna gjorts av effektivitetsskäl.

Nationens samlade bedömning verkar vara att riksrevisorernas handlande är oacceptabelt. Nyligen hamrade professorn i statskunskap Bo Rothstein ytterligare en spik i revisorskistan medelst en artikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Riksrevisionen har skadat förtroendet för samhället”. Även om Rothstein själv kanske inte författat rubriken uttrycker den väl hans budskap. Här är hans slutkläm:

Det endimensionella ekonomiska effektivitetstänkandet som man från Riksrevisionens ledning prioriterat saknar inte bara stöd i grundlagen, det leder också till att de grundnormer som en väl fungerande offentlig sektor och i förlängningen ett framgångsrikt samhälle vilar på, försvagas. En Riksrevision som sätter ekonomisk effektivitet före grundlagens principer om likabehandling och opartiskhet är en för landets såväl ekonomiska som sociala välstånd skadlig verksamhet.

Det grundlagsstadgande han åberopar sig på är regeringsformens formulering i 1 kap. 9 § om att den som utför myndighetsuppgifter ”ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

(Nu ska jag erkänna att jag hatar byråkratiskt krångel så att mina bedömningar må vara partiska, men de är inte mer partiska än deras bedömningar som gillar byråkratiskt krångel, så min uppfattning är lika giltig som någon annans, dock att om det svenska etablissemanget fick säga sin mening så är det nog att formalia i många stycken är viktigare än substans.)

Jomenvisst, jag fattar att en myndighet som har att övervaka hur andra myndigheter följer regelverket själv bör följa regelverket, men jag kan inte bli så himla upprörd. Riksrevisorerna har ”skräddarsytt annonser”. Det betyder att ställa kvalifikationskraven så att de passar in på en enda människa i världen, nämligen den man vill anställa. Och? Om nu riksrevisorn vill ha en alldeles särskild människa att jobba med? Jag tycker det är synnerligen sakligt. Partiskt? Ja, i bemärkelsen att det kan finnas en kandidat som inte fick en chans.

En annan synd som riksrevisorerna anses ha begått är att de diskuterat ärenden med utomstående personer OCH DESSUTOM BRYTT SIG OM VAD DESSA SAGT. Jag tar mig för pannan. Får man inte tala med någon annan än dem som jobbar på myndigheten när man är riksrevisor?

Jag tror att det här fallet handlar om något helt annat än vad det verkar handla om (bortsett från att det känns som en intern strid inom myndigheten, där ett gäng som inte gillar de tre riksrevisorerna har tjallat för media och fått sina nya chefer dömda för skitsaker, grattis). Jag tror det här handlar om svensk myndighetskultur.

Det fanns en tid, och något lite romantiserar jag väl, när svenska ämbetsmän hade väldigt mycket frihet och tog väldigt mycket ansvar. Det började kanske, som legenden hävdar, med Axel Oxenstierna på 1600-talet och det kallades för ämbetsmannaansvar. Tänk hur mycket frihet kungen nödtvunget måste ge ambassadörer som skickades iväg till främmande land för att förhandla innan det fanns kommunikationer.

Den friheten och det ansvaret har levt vidare i modern tid, inte minst inom offentligfinansierade professioner som lärarkåren, universitetsprofessorerna, advokatkåren med flera. Staten litade på att folkskoleläraren hade omdöme och skulle sköta sig. Och det gjorde hon. Inspektioner, javisst, hårda inspektioner, men med respekt för lärarens omdöme och visdom.

Ämbetsmannaansvaret var på allvar. Att inte ta det var ett brott. Fram till den 1 januari 1976 kunde ämbetsmän straffas med böter, fängelse och suspension för försummelse, oskicklighet och oförstånd i tjänsten. Sedan dess är det slut med det där. Ämbetsmannaansvaret är väck.

Vad gjorde överheten i stället när den inte kunde ge frihet och bestraffa missbruk? Jo, i stället hittade den på ett intrikat regelverk som styr varje detalj i ämbetsmännens verksamhet. Regler i stället för omdöme.

Nya centralt utarbetade regler tillkommer hela tiden och kringskär exempelvis lärarnas handlingsfrihet. Till slut törs en myndighetsperson inte använda sitt omdöme och sitt sunda förnuft utan sitter bara och läser i regelverket. Det är en farlig utveckling. Läs till exempel professor Ulf Larssons inlägg på den här sajten om hur universitetslärare hunsas av uppifrån föreskrivna helknäppa teorier.

Om jag hade varit konstitutionsutskott hade jag sagt ok, Margareta, Ulf och Susanne, om det inte varit för att Dagens Nyheter sprungit någons ärenden så hade den här bomben aldrig briserat, men nu har den det och därför måste jag ta er i örat. Var inte så klumpiga i framtiden. Så! Tillbaka och jobba nu.