Patrik Engellau

Från andra hälften av 1800-talet och en bra bit framåt stod det klart för alla som vågade tänka på saken att den politiska huvudmotsättningen i Sverige gick mellan en överhet av kapitalister och patroner och ett folk vars starkaste och talrikaste komponent var arbetarklassen.

Arbetarklassen ville ha bättre betalt och mer att säga till om. Om detta skulle ske genom revolution eller med mer fredliga, demokratiska metoder var till en början inte självklart. Men oavsett hur det slutgiltiga maktövertagandet skulle gå till gjorde arbetarrörelsen någonting som vi inte tänker så mycket på – i varje fall gör inte jag det – men som vi borde uppmärksamma och lära av: den byggde sina egna institutioner.

Arbetarna behövde bildning. Därför startades Arbetarnas Bildningsförbund år 1912 på Brunnsviks folkhögskola. Arbetarna nöjde sig inte med vad klassfienden, som kontrollerade staten, hade att erbjuda utan startade eget.

Arbetarna gillade inte att behöva betala höga priser till livsmedelshandlare som ofta hade monopol på små orter och startade därför egna, kooperativa livsmedelsbutiker. Arbetarnas konsumtionsförening bildades 1895 och den första butiken öppnade 1897.

Arbetarna kunde såklart inte nöja sig med etablerade tidningar som ägdes och kontrollerades av klassfienden och vars nyheter och uppfattningar därför av arbetarna uppfattades som vinklade. Därför startade arbetarna egna media, till exempel tidningen Social-Demokraten, som grundades av arbetarpionjären August Palm år 1885.

Så där höll det på. Det bildades arbetslöshetskassor, begravningsföreningar, frikyrkor, fackförbund, kvinnoförbund, idrottsföreningar, egna politiska partier, listan kan göras hur lång som helst. Arbetarrörelsen byggde helt enkelt ett alternativt Sverige eftersom den inte ansåg sig tillräckligt väl betjänt av klassfiendens institutioner.

Jag känner avsevärd beundran inför arbetarrörelsens handlingskraft. Mäster Palm nöjde sig inte med att gnälla över att han inte fick in sina artiklar i fiendetidningen Dagens Nyheter (som startades 1864). Han grundade i stället en egen blaska. Arbetarrörelsen hade tränat sig ganska länge på att bygga samhälle när den sedermera övertog den politiska makten i samhället. Utan den erfarenheten tror jag inte att Sverige hade blivit det fina, framgångsrika land det en gång blev. (Numera saknar politiker helt och hållet sådana praktiska erfarenheter, vilket sätter sina förskräckande spår.)

Idag står huvudmotsättningen i samhället mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, som styr tänkandet, media, staten och andra viktiga institutioner och å den andra sidan den ambitiösa medelklass som driver landet och betalar skatt. Men vilken skillnad mellan arbetarklassen i det kapitalistiska Sverige och medelklassen i det välfärdsdemokratiska Sverige!

Den gamla arbetarklassen hade analysen klar för sig. Den förstod att det inte dög att skicka insändare till Dagens Nyheter eller att komma till regeringen med aldrig så genomtänkta argument. Den visste att historien var på allvar och att ju mer den kunde ta saker i egna händer, desto mer makt skulle den få.

Ursäkta att jag säger det, men jag säger det lika mycket om mig själv som om någon annan, vår tids alltmer förtvivlade medelklass har inte nått den gamla arbetarklassens grad av intellektuell och politisk mognad. Karl Marx skulle säga att vi brister i klassmedvetande. Vi saknar självmedvetenhet och skräms av tanken att vi skulle ta något i egna händer. Låt mig ge några exempel.

Varför ska vi låta oss hunsas av statstelevisionen? Varför har vi inte ett eget tevebolag? August Palm, var är du? Varför har Tino Sanandaji inte ett eget forskningsinstitut där han kunde plocka fram och redovisa korrekt information om migrationen i stället för att föra en undanskymd och osäker tillvaro som forskare i mer eller mindre egen regi? Varför ska vi som upprörs över förtrycket av kristna behöva tåla att ha en ärkebiskop och en hel nationalkyrka som inte ens vill försvara korset som kristenhetens symbol? Varför har vi inte startat en egen kyrka? Har vi ens ett eget parti?

Det är den tysta majoritetens eget fel att den inte hörs.