Patrik Engellau

En av mina många epokgörande insikter som tillsammans borde ha gett mig multipla nobelpris i ekonomi – eller litteratur; Churchill fick litteraturpriset trots att han knappt skrivit något skönlitterärt, en liten roman bara och det har jag också – är det här med kapitalismens sanna väsen. (En av de övriga insikterna redovisade jag här.)

Många menar att kapitalism handlar om profitmaximering, och det är sant, men det är bara en del av sanningen. En viktigare observation gäller den metod företag i en kapitalistisk ordning använder för att tillfredsställa sin profitlust. Metoden är att framställa varor och tjänster som omvärlden anser så attraktiva att den frivilligt öppnar sin plånbok i syfte att frivilligt och lystet lämna ifrån sig sina pengar för att få tillgång till varorna och tjänsterna. Detta är en märkvärdig och underbar ordning i jämförelse med alla andra ordningar där människor dödat, stulit och förtryckt för att tillgodogöra sig nästans resurser. (Jodå, jag vet att kapitalister ibland ljuger, fuskar och misshandlar sina anställda, men det ändrar inte systemets grundläggande logik.)

Detta i sanning välsignade system – återigen, jag är medveten om dess avarter och defekter, men jämför med alla andra system som enbart består av avarter och defekter! – har under några hundra år utvecklats i Europa och USA men egentligen inte förrän på senare år fått något genomslag i resten av världen. Allvarliga försök att sprida välsignelserna gjordes genom ett antal europeiska länders koloniala äventyr, men av någon anledning tog denna civilisatoriska gärning inte riktigt skruv i exempelvis Afrika och Asien.

(Jag formulerar mig avsiktligt provocerande här eftersom den etablerade berättelsen om kolonialismen är den som formulerats av sådana som Lenin. Den berättelsen är det numera dags att ”problematisera”. För övrigt kan jag tala om att det kolonialisterna höll på med i stort sett var samma institutionsbyggande som det nutida biståndet ägnar sig åt. Vi behöver återvinna den motsatta men fullt lika giltiga sanning som formulerades av Kipling i dikten Den Vite Mannens Börda.)

Kapitalismen handlar alltså om att ge. Ingvar Kamprads förmögenhet är ingenting mot de ekonomiska och andra fördelar han åstadkommit åt IKEAs kunder i form av besparingar jämfört med möbelköp på Fina Gatan. Den framgångsrike företagaren – visst, visst, återigen, det finns avarter – är i detta avseende en stor välgörenhetsperson även om han inte ger en spänn till Rädda Barnen.

Och det är inte bara kunderna som får del av fördelarna. Betänk hur mycket Sverige fått gratis i form av nyttiga idéer, kunskaper, civilisation, livsstilstips och teknologi från ett mer avancerat land som USA. Och tänk vad Sverige och andra utvecklade länder bjudit resten av världen på i form av föredöme och teknik. (Jo, resten av världen gillar det. Det är därför den vill komma hit.)

Den kapitalistiska västvärlden bara ger och ger och ger. En del får vi betalt för, men det mesta inte. Tänk om Angola på egen hand hade tvingats betala för all den vetenskap, annan nyttig kunskap och erfarenhet som idag fritt står till landets förfogande.

Globalisering är vad vi kallar den process där detta givande tagit sant världsomfattande proportioner. Kina vill ha jobb. Sverige skickar jobb (visserligen för att tjäna pengar, men, återigen, kineserna får vad de vill ha). USA skickar jobb. Thailändarna vill ha jobb. Tyskarna skickar jobb.

Men det är inte bara jobben västvärlden bjuder på. Utvecklingsmöjligheterna kommer som färdiga byggsatser i platta IKEA-paket och det enda som krävs av mottagarna är att de förstår att läsa instruktionerna och skruva ihop det hela medelst den medskickade insexnyckeln. Det är först i våra dagar som resten av världen, åtminstone till dels, på allvar skaffat sig den kompetensen.

Detta är faktiskt, hur hoppingivande positivt  och därför främmande det än må låta för en västerlänning som lärt sig att betrakta sig själv som en förtryckare i global skala, ett uttryck för kapitalismens strukturella godhet, alltså en sorts hygglighet som ligger inbyggd i systemets funktionssätt.

För västvärlden själv kommer konsekvenserna av den moderna globaliseringen delvis som en chock. Jobben försvinner utomlands och återskapas inte i den nödvändiga takten i västvärlden själv. Människor i de regioner som ännu inte lärt sig att öppna paketen, läsa instruktionerna och manövrera insexnycklarna för att skapa utveckling hemmavid – läs exempelvis Mellanöstern och Afrika – tycker sig förfördelade och svikna av västerlandet och strävar efter att flytta till väst för att hämta de resurser västerlandets strukturella godhet har övertygat dem om är rättmätigt deras, kanske med våld om det ska behövas.

Det är inte så konstigt att västvärlden känner sig konfys och letar efter metoder att hantera de problem som dess godhet gett upphov till. Så kan man förstå Donald Trump, Viktor Orbán och Brexit.

PS. Jag är väldigt nöjd med begreppet ”strukturell godhet”. Jag har alltid retat mig på det etablerade uttrycket ”strukturellt förtryck”, dels för att det har känts falskt, dels för att det aldrig förklaras hur detta förmenta förtryck uppstått. Begreppet känns bara som ett utflöde av dovt agg. Men den strukturella godheten går att begripa. Den har substans. Vi ser den varje dag. Jobben, kunskapen, utvecklingsmöjligheterna, allt det som den västerländska civilisationen bjuder världen på.