Ulf Larsson

Ett av de hetaste samtalsämnena i det offentliga samtalet idag är hur de nyanlända som fått uppehållstillstånd ska kunna integreras i det svenska samhället. Inspirerad av några av den senaste tidens skriverier om detta i diverse massmedia, har jag själv skrivit ihop en liten betraktelse där Det Goda Samhällets läsare inbjuds att fundera över vad som har verklighetsbakgrund och vad som är påhittat – och var gränsen för verkligheten egentligen går.

Lite förenklat kunde man säga att det finns tre pelare som ett tillfredsställande och harmoniskt liv vilar på, nämligen arbete, familj/relationer och bostad. Eller fyra förresten, eftersom en god hälsa också är av största betydelse för ett gott liv. Att ha samtliga dessa fyra uppfyllda enligt sina önskemål är förstås ett idealtillstånd, men som alla vet så klarar folk av sina liv även med vissa störningar i denna kvartett – fast ju färre och kortvarigare, desto bättre. Få människor skulle klara av ett liv där ingen av dessa fyra faktorer fungerar, det vill säga att samtidigt vara både sjuk, arbets- och bostadslös samt inte ha några vänner eller någon livspartner. Och här blir det emellanåt – enligt viss uppfattning – viktigt att det offentliga går in med lite uppstyrning av verksamheten, så att inte orättvisorna blir alltför stora.

EN BOSTAD ÄR GIVETVIS A OCH O, och i kölvattnet av den nya anvisningslagen hittar kommunerna på lite olika lösningar för att vaska fram bostäder till de nyanlända som man fått sig anvisade. Här har man den senaste tiden till exempel kunnat läsa att Malmö och Vallentuna satsar på att köpa bostadsrätter som migranterna sedan får hyra. I Vallentunas fall har kommunen använt 33 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar till detta. På andra orter, som till exempel Stockholm, har det plötsligt visat sig både möjligt och nödvändigt att uppföra modulhus i infrastrukturellt redan starka områden som Fagersjö och Beckomberga. Men det finns ytterligare påhittiga lösningar. En sådan hittar vi långt uppe i norr, närmare bestämt i Luleå. Här har det kommunala bostadsbolaget Lulebo nyligen bestämt, eller fått direktiv om, att nyanlända migranter ska gå före den ordinarie bostadskön. Det socialdemokratiska kommunalrådet Yvonne Stålnacke säger med anledning av detta följande:

– De här lägenheterna som frigörs har vi varit tydliga med att en del av dem ska vi använda för att ge dem som kommer till Luleå en bra start.

Vad ska man då säga till dem som anser det vara märkligt att prioritera nyanlända migranter före Luleåbor och andra som stått länge i kön? Här meddelar kommunalrådet:

– Att det är viktigt att de som kommer till Luleå får en god start.

Är det då inte problematiskt att låta denna grupp gå före i bostadskön? Behöver inte till exempel Luleås ungdomar också en bra start? Här svarar Yvonne Stålnacke om eventuell problematiskhet att:

– Ja, det kan det vara om det uppfattas som ett problem, men vi ser det inte som ett problem.

Eftersom ”vi” inte ser problematiken som ett problem, så är den inget problem. Alltså finns det heller inget problem. I och med denna lysande argumentation får saken anses vara slutdiskuterad.

Ridå från Luleå.

Förfarandet verkar emellertid vara under snabb utbredning; den senaste tiden har man kunnat läsa om att liknande förtursbestämmelser är på gång i bland annat Ekerö och i flera skånska kommuner. Ekerö Bostäders vd Mats Viker berättar att man lämnar cirka 30 lägenheter till bostadskön varje år. Förra året gick fem av dessa till nyanlända, men i år räknar bolagets vd Mats Viker med att det blir betydligt fler.

– Risken är stor att alla lediga lägenheter kommer att gå till nyanlända i år, säger han.

– Det är klart att vi ska hjälpa utsatta människor som flytt från krig men samtidigt har vi 4 000 personer som står i bostadskön och inte får någon lägenhet. Jag tycker synd om dem, säger han.

Han bedömer att antalet nyanlända kommer att öka rejält under 2017.

– Jag vågar inte ens tänka på hur vi ska klara det. Jag ligger vaken om nätterna och gruvar mig för hur det ska gå.

MEN BOSTÄDER ÄR INTE ALLT – jobb eller studier är också nödvändigt för att livet ska kännas meningsfullt och stabilt. Här har olika offentliga satsningar som instegsjobb och etableringslotsar tyvärr inte riktigt givit de önskade resultaten. I en av Sveriges universitetsstäder, tillika residensstad i länet ifråga, står man nu därför i begrepp att dra igång en ny verksamhet, som finansieras gemensamt av kommunen, universitetet, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Projektet är ännu inte offentliggjort, men har enligt min källa på universitetet ifråga diskuterats några månader. Det hela liknar i mångt och mycket det utspel som universitetskansler Harriet Wallberg m fl gjorde i en debattartikel i DN nyligen. Det projekt jag nu fått lite inblick i handlar enkelt uttryckt om att det är viktigt att de nyanlända – både asylsökande som väntar på besked och de som fått uppehållstillstånd – så snart som möjligt ges möjlighet till en meningsfull sysselsättning som samtidigt kvalificerar dem arbetsmarknadsmässigt. Nyanlända som har relevanta förkunskaper och vill fortsätta sina avbrutna studier från hemlandet ska därför kunna läsa kurser på det aktuella universitetet, utan att behöva betala de studieavgifter som svenska universitet och högskolor annars tar ut av utländska studenter. Angående behörighetskrav så ska det, eftersom de flesta inte fått med sig några relevanta dokument på sin flykt, räcka med att den sökande gör det troligt att hen har de förkunskaper som krävs för den  kurs/utbildning den nyanlända önskar gå, vilket ska kontrolleras genom en intervju. Enligt förslaget ska 10 % av platserna på de aktuella kurserna och utbildningarna vikas för de nyanlända studenterna. Den ansvariga för internationella studentutbyten på universitetet ifråga förklarar för mig lite om hur det är tänkt:

– Det kan till exempel handla om personer som studerat till lärare i sitt hemland men som tvingats avbryta studierna på grund av flykten.

– Vi hoppas dessutom att fånga upp personer som redan är utbildade lärare, så att de får möjlighet att skaffa sig behörighet att undervisa här i Sverige i framtiden. Vi har ju ett problem med stora avhopp från lärarutbildningarna, och här kan de nyanlända komma att bli en stor resurs för att den svenska skolan ska kunna fortsätta att utvecklas.

I de fall de nyanländas svenskakunskaper är alltför bristfälliga för att man ska kunna tillgodogöra sig utbildningen, poängterar man från universitetet att man redan idag tar emot utbytesstudenter utan svenskakunskaper, och att universitetets likabehandlingsplan dessutom ger studenterna rätt till tolkhjälp i de fall det bedöms vara nödvändigt.

Projektet kommer att pågå till och med 2017 och ska därefter utvärderas.

ARBETE I ALL ÄRA men det kanske viktigaste av allt är ändå vårt samspel med och våra relationer till andra människor.  I en mindre Närkekommun – tyvärr är jag än så länge förhindrad att säga vilken – har man noterat att många av de nyanlända har svårt att komma in i det svenska samhället, vilket delvis men inte bara beror på att de som regel bor isolerade på asylboenden och inte träffar svenskar i någon större utsträckning. De aktiviteter och träffpunkter som kommunen ordnat i samarbete med frivilligorganisationer och Svenska Kyrkan har inte blivit några större succéer, berättar kommunens integrationsansvariga för en bekant till mig som bor i kommunen ifråga – det är mest antingen svenskar eller nyanlända som kommer och dricker kaffe, idkar språkcafé osv. I syfte att få till stånd mer varaktiga möten och relationer mellan svenskar och nyanlända förbereder kommunen nu av denna anledning sig för att använda en specialtolkning av en paragraf i Kommunallagen, som medger, som man formulerat det från kommunens sida, ”individuellt satta hyror i den kommunala stiftelsens bostadsbestånd utifrån ett beaktande av ett mångfalds- och integrationsperspektiv”. I klartext går förslaget – såvitt jag har begripit – ut på att en svensk medborgare som lever tillsammans med en nyanländ ”i äktenskap eller under likvärdiga förhållanden” erhåller en hyresnedsättning på mellan 30 och 40 procent av månadshyran under fem års tid, oavsett inkomstförhållanden. Enligt kommunens talesperson kan detta arrangemang komma att bidra till en avsevärt ökad integration, och möjligen också ha viss effekt på viss demografisk obalans könsmässigt, då en majoritet av de nyanlända utgörs av ensamkommande män. Huruvida dessa ekonomiska förmåner ska gälla för alla äktenskap/samboförhållanden mellan svenskar och nyanlända eller om det bara ska gälla för vissa kategorier verkar än så länge oklart.

– Förslaget ska läggas fram till omröstning i kommunfullmäktige under september månad, uppger min bekant.

INTEGRATIONSINSATSERNA IFRÅGA OM BOSTÄDER, ARBETE OCH RELATIONER verkar alltså befinna sig i en kreativ och expansiv fas i det samtida Sverige. Huruvida insatserna också är kompatibla med gällande lagstiftning får framtiden utvisa.