Patrik Engellau

I hela mitt liv har jag klagat över att saker och ting varit fel, att politiker, och förresten de flesta övriga också, haft fel och inte begripit det uppenbara, det som jag begripit.

Ändå, när man betraktar den period jag pratar om, i stort sett förra århundradets andra hälft till nu, har det varit en paradisisk tid för oss som levt i Sverige. Jag tror ingen tidsålder, ingenstans, haft det så beviljat om man betänker våra svenska ekonomiska och sociala framgångar räknat i kronor respektive lugn och ordning. Det är inte olika partier som regerat, det är förnuft och hyggliga människor.

Koranen ger ett slags bekräftelse på att Sverige varit något av en Edens lustgård. Koranen är nämligen, jämfört med Bibeln, mycket upptagen med frågan om förhållandena i himlen och helvetet och vem som ska hamna var.

Dessa platser beskrivs ganska detaljerat. Till exempel visar det sig att de ligger så nära varandra att invånarna på ömse håll kan betrakta vad som pågår på det andra stället och till och med föra samtal: ”En mur skall skilja de båda [grupperna] åt… Och de som hade både insikt och urskillning skall ropa till dem som de igenkänner på deras kännetecken [som förnekare]… Och de vars arvedel är Elden skall ropa till dem som stigit in i paradiset: ’Häll litet vatten över oss eller något av det som Gud har skänkt er!’ De skall svara: ’Bådadera har Gud nekat dem som avvisade tron.’” (sura 7:48, 50)

(Denna föreställning om himlens och helvetets geografi återkommer hos kyrkofadern Thomas Aquinas, som 600 år efter Muhammed i sin skrift Summa Theologica förklarar att ”helgonen kommer att njuta desto mer av sin salighet och av Guds nåd när de betraktar de förtappades bestraffningar i helvetet”.)

Ibland lockar Allah med jungfrur i paradiset: ”Gud har [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset; de kämpar för Guds sak och dödar eller dödas… Och [deras] hustrur skall vara med dem i dessa [lustgårdar], renade från [all jordisk] orenlighet, och där skall de förbli till evig tid.”(Sura 9:111 och 2:25). Ibland översätts med ”rena makar”. Karl Vilhelm Zetterstéens Koranöversättning används beskrivningar som ”jungfrur med blyga blickar” och ”mörkögda tärnor” (samma suror). Även Mohamed Knut Bernströms översättning tar ibland ut svängarna: ”och hos dem skall vara oskuldsfulla kvinnor, med blygt sänkta blickar, evigt unga som de själva” (sura 38:52).

I tillägg till bäckarna och jungfrurna ska paradisborna enligt Koranen åtnjuta ”armband av guld och pärlor och klä sig i dräkter av siden” enligt sura 35:33. Vidare kommer enligt sura 37:45 ”en skål [att] bäras runt från en ren källa” och dessutom ska de enligt sura 38:42 erbjudas ”alla frukter [som de har lust till]”.

För en nutida bedömare verkar paradisets löften inte särskilt märkvärdiga (jungfrurna lämnar vi utanför). Armband köps numera av vem som helst som har lust, sidenkläder finns på H & M, rent vatten har vi i kranarna och det finns hur mycket frukt som helst i närmaste ICA-butik.

Poängen med denna observation är a) att en existens där den sortens i nutida ögon rätt ordinära glädjeämnen betraktas som paradisiska i sanning måste ha varit en jämmerdal, b) att det inte är så konstigt att folk från resten av världen vill komma till det svenska himmelriket samt c) att det däremot är jättekonstigt att radikala muslimer vill återupprätta de jämmerliga förhållandena från Mohammeds tid i sin salafitiska strävan att gå tillbaka till förfädernas samhälle.