Mohamed Omar

Det är nu klart att det blir en ny Indiana Jones-film, den femte i ordningen. Filmen ska upp på biograferna sommaren 2019. Vart ska han resa den här gången?

I den första filmen, ”Jakten på den försvunna skatten”, som kom ut 1981 när huvudrollsinnehavaren Harrison Ford var en stilig 39-åring, reser arkeologiprofessor Jones till Egypten. Året är 1936 och hjälten ska stoppa nazisterna från att få tag på Förbundsarken, som de vill använda för att bygga en odödlig armé.

Jag hoppas att det blir Egypten igen. Jag får aldrig nog av gravkammare under öknensanden. Och jag är inte ensam. Det går inte knappast att hålla räkningen över alla romaner, filmer, serietidningar, målningar och musikstycken med egyptiska motiv. Min favoritkonstnär, svensken Ivan Aguéli från Sala, var fascinerad av Egypten och bodde där i flera år före första världskriget, även om han fick nog till slut och längtade hem till mörkret och snön i Norden. Han blev också trakasserad och nära på ihjälslagen eftersom egyptierna på landsbygden inte såg med blida ögon på konstiga konstnärer.

För den som vill ha mer Indiana Jones så finns det ett antal ungdomsromaner om äventyraren som pojke. En av dem, som är skriven av Les Martin, heter på svenska ”Indiana Jones och skräckens gravkammare” och kom ut 1992. Den utspelar sig i Egypten i början av 1900-talet och det är här Indy för första gången möter sin arabiske vän Sallah, som i filmerna spelas av den bullrige walesaren John Rhys-Davies. Vid deras första möte är Sallah en liten gatpojke och betydligt magrare än Rhys-Davies: ”Pojken hade mörk hy och var klädd i en trasig vit turban och mantel. Likt en egyptisk gatpojke saknade han skor och fötterna var täckte av damm.”

Men trots att han är så ung och lever under ringa omständigheter, kanske har han inte ens gått i skolan, så kan han mycket om fornegyptisk kultur och är stolt över den. Han talar till och med varmt om egytisk religion, vilket gör honom till en ovanlig muslim. Islam betraktar egytisk religion som en form av avgudadyrkan, ”shirk” som det heter på arabiska, utan något som helst värde. Islam är den mest strängt monoteistiska religionen av alla och lär de troende att förakta polyteism. I Koranen framställs Egyptens farao som den yttersta symbolen för ondska och avguderi.

Indiana Jones and the Tomb of TerrorSallah är stolt över sitt kulturarv, ja, han ser de forna egyptierna som sina förfäder och deras historia som en del av sin egen. Men en elak tysk arkeologiprofessor helt utan respekt för egyptisk kultur lägger beslag på en gyllene staty och tänker smälta ner den till tackor. Sallah gör gemensam sak med Indy för att rädda statyn. ”Jag anser att det är kriminellt. Ingen har rätt att förstöra historiska föremål. Det är som att lura oss alla på vårt förflutna”, säger Sallah.

Den tyske professorn heter Gustav von Trappen och är klädd i vit kostym och tropikhjälm. En monokel glimmar i ena ögat. En stereotyp europeisk, arrogant kolonialist helt enkelt. Sallah säger till Indy: ”När allt kommer omkring är jag egyptier. De där människorna kan åsamka mitt land stor skada. Som du själv sa, de stjäl vårt förflutna. Men du är amerikan. Det här angår egentligen inte dig.”

Men Egyptens historia angår hela mänskligheten, inte bara egyptier. Dessutom är Sallah en arabisk muslim och tillhör en kultur som inte har någon som helst anknytning till det forna Egypten. Araberna erövrade Egypten i mitten av 600-talet. Genom historien är det västerlänningar som har visat mest positivt intresse för fornegyptisk historia, grävt fram gravar och bevarat och studerat föremål. Detta medan moderna egyptier eldade upp mumier för att driva sina tåg på de engelskbyggda järnvägarna. Så romanen ger inte en rättvis bild av hur det var och fortfarande delvis är. Egyptologin är en modern, västerländsk vetenskap.

Det har funnits araber som intresserat sig för det forna Egypten under medeltiden. Men då handlade det mest om att plundra gravar på dyrbarheter, inte om utgrävningar i vetenskapligt syfte. Det är i min mening betydligt sannolikare att en modern, arabisk egyptier skulle smälta ner en staty, som han dessutom betraktar som avgudabild, än att en tysk arkeolog skulle göra det. Även om det idag faktiskt finns ett fåtal egyptiska egyptologer.

Romanen är ett exempel på när den västerländska självkritiken går för långt: man idealiserar andra kulturer. Paradoxalt nog genom att göra ”de andra” mer lika västerlänningar. Sallah tänker ju inte som en vanlig arabisk pojke i Egypten i början av 1900-talet utan mera som en västerländsk pojke ur en ganska bildad medelklassfamilj. ”De stjäl vårt förflutna”, säger Sallah. Men de hade knappt haft någon kunskap alls om ”sitt” förflutna om inte västerländska arkeologer grävt fram, visat upp och skrivit böcker om det.

Den islamiska imperialismen rev tempel, slog sönder gravar, brände böcker och utplånade hela språk som den ersatte med arabiska. Banden till det förflutna kapades, ända tills västerländska orientalister började göra det känt igen och hjälpte syrier, egyptier och irakier att skapa en nationell identitet. Det var orientalister som avslöjade både kilskriftens och hieroglyfernas gåta. Och sfinxens saknade näsa, som ofta skylls ofta på Napoleons armé, förstördes i själva verket av en muslimsk bildstormare.

Salafister i Egypten, som är långtifrån någon liten grupp, vill att pyramiderna, som de kallar ”hedniska symboler”, jämnas med marken för att så fullkomna den islamisering som påbörjades av profeten Muhammeds trogna när de intog landet på 600-talet. Vi bör vara tacksamma över att en hel del egyptiska skatter finns i säkert förvar på British Museum och andra västerländska museer långt borta från de egyptiska salafisternas släggor och bomber. Men helt säkra är de inte. Salafismen, och muslimska bildstormare och puritaner av andra slag, finns nu även hos oss.