Nationalism har länge setts som grunden till olycka och elände och denna uppfattning har blivit ett slags rättesnöre i vår tids postmodernistiska föreställningsvärld. Det exempel som främst förs fram är det nazistiska Tyskland, men inte minst vänsterrörelsen har sett de europeiska nationalstaterna i allmänhet som något negativt som måste omformas eller överges. Allt bör därför göras, enligt dess uppfattning, för att omfamna internationalismen och på detta sätt skapa en global superstat. Men vad gör man om denna överstat utvecklas på ett otrevligt sätt?

Under det tidiga 1900-talet var det kommunistiska Sovjetunionen den stat som stod för internationalism och som många inom vänstern såg upp till. Tilltron var fast och de svenska kommunisterna protesterade inte ens när Sovjet klippte till, vad de kallade ”fascistiska” småstater, som Finland, Polen och de baltiska länderna. Det var ju förvisso lite genant med det sovjetiska samarbetet med det nationalsocialistiska Tyskland men även detta hade ju förvisso också ett arbetarparti i ledningen. Tack och lov varade samarbetet genom Molotov-Ribbentrop-pakten bara en kort tid vilket löste ett besvärligt dilemma. Men likheterna och en viss ömsesidig ”beundran” fanns mellan de två diktaturstaterna. Vad hade kunnat hända om inte Storbritannien med Winston Churchill vågat stå upp för friheten? Och vad hade kunnat hända om inte USA ingripit i andra världskriget?

Emellertid visar den moderna historieforskningen att det ingalunda är nationalismen som är roten till det onda utan snarare radikalismen. Detta framgår inte minst av Timothy Snyders bok Black Earth som ger en bakgrund till massmördandet under 1900-talet både i Sovjet och Nazityskland. En liknande extrem radikalism finner man in Frank Dikötters senaste bok om the Cultural Revolution i Kina under 1900-talet. Man kan se detta som extrema former av ”politisk korrekthet” där befolkningen genom systematisk hjärntvätt och ”fast” samhällelig fostran påföres värdenormer som det ledande etablissemanget anser nödvändiga. Ett nödvändigt villkor för att uppnå ett lämpligt totalitärt tillstånd är att få slut på yttrandefriheten.

Inte minst i en medial och tekniskt avancerad värld är möjligheterna att normera uppfattningar utomordentligt effektiva och självcensur är inte minst i ett avancerat och disciplinerat samhälle oftast fullt tillräckligt. Vi känner väl till detta till från vår egen tid. I dagens Sverige behövs inte några Gulagläger, det räcker att utvalda media hotar att märka de avvikande med nedsättande tillmälen som de så populära r- eller f-orden. Den sociala bestraffningen ombesörjer sedan det lojala civilsamhället. Mer behövs inte för att tysta och skrämma det stora flertalet. Ett litet fåtal envisas med att protestera, mestadels anonymt, i diverse internetbloggar som blivit vår tids form av 1800-talets hemliga sällskap eller sovjetsamhällets Samizdat. Den senaste tidens trånga åsiktskorridor visar att även Sverige kan hamna i ett tillstånd som bara till namnet fortfarande är en demokrati. De flesta svenskar tillhör knappast de hjältemodiga. Detta sker främst genom att hålla sig borta från rampljuset och att utanför den trängre familjekretsen avstå från att kritisera den rådande ordningen. Med ”god” disciplin och självcensur hålls kritiken av makten effektivt tillbaka.

I själva verket är en öppen och fri nation, där yttrandefrihet och tolerans mot oliktänkande är en självklarhet, sannolikt den bästa garantin för en fredligt och anständigt samhälle. Framför allt är det viktigt att det finns flera olika nationer med olika synsätt i en komplex och oförutsägbar tillvaro. Även om Brexit massivt ogillas i Sverige så är det ett tecken på hur ett genuint demokratiskt samhälle fungerar även om resultatet kortfristigt kan vara ekonomiskt eller på andra sätt ogynnsamt. I en sådan kontext är existensen av olika nationer en försäkring för oss alla.

Lennart Bengtsson är meteorolog och klimatforskare med lång internationell tjänstgöring, främst i Storbritannien och Tyskland. Vid sidan av ett aktivt vetenskapligt arbete har han ett allmänt och engagerat intresse i centrala samhällsfrågor.