E 18 mellan Sundbyberg och Bålsta är kända trakter. I barndomen plockades svamp på Thorestas ägor och badstället hette Kalmarsand. På sjuttiotalet hade jag lärartjänst i Kungsängen. Där lästes fortfarande Enköpings-Posten och UNT i kollegierummet, även om länsindelningen ändrats. Det gjordes utflykter till Lejondalssjön, åts middagar i Västra Ryd. Sedan ett par decennier färdas jag här under första sträckan på vägen ut till skrivarstugan i Giresta, mellan Uppsala och Enköping.

Mycket är sig olikt, naturligt nog, men på ett speciellt sätt. Jag slås varje gång jag far förbi av samma anblick: jättelika baracker utslängda på slätmark. Man har svårt att föreställa sig vad det är som pågår, eller planeras för, därinne. Byggnaderna ger ett totalt anonymt intryck. Det är som om de slogs upp för att snabbt kunna plockas isär igen. Ja, jag känner mig övertygad om att inte någon av dem kommer att räknas till framtidens industriminnen. Ingenting lockar mig heller att ta av från motorvägen för att bilda mig en uppfattning om vilken verksamhet vad som bedrivs där.

På så sätt blir det välkända mig främmande. Jag hör inte dit, inser jag, upplever mig som obehörig, en utanförstående. Den fulhet och fantasilöshet som passerar mig (eller jag den) får jag förstås lov att acceptera, men jag behöver inte godkänna den. På ett besynnerligt sätt gör detta mig också glad: att jag slipper ta del av det, vistas där, och att jag har bestämt mig för att omfattas av en viss sorts okunnighet. Det är ett aktivt beslut. Med andra ord: jag är en typisk outsider, och tämligen nöjd med mitt utanförskap. Fast i politiska termer: är det inte rentav en smula asocialt?

Men när jag tänker efter har jag valt att leva ungefär så, det vill säga att inte vara en insider. Jag har försökt att lägga upp mitt professionella liv så att jag skulle få åtnjuta en hög grad av autonomi och jag har med viss framgång kunnat värna ett oberoende i min yrkesutövning: ge sig själv jobb, varken styra eller bli styrd, inte underordna sig ett högre förnuft utan istället ingå kollegiala relationer. Och ja, i stort sett har det nog lyckats. Jag säger inte att det är särskilt ärofullt. Jag påstår inte att det alltid skulle vara eftersträvansvärt. Men jag tror att det är en modell som passar rätt bra när man utför en viss typ av arbetsuppgifter, till exempel intellektuella. Som lärare, journalist, forskare – det finns fler.

Här är värt att framhålla tvenne saker. För det första att detta gäller mig som professionell. Inte som medborgare – i den egenskapen har man att underkasta sig en rad lojaliteter, ömsesidiga förpliktelser, också maktutövning. Och inte heller som privatman – i täta, familjära sammanhang kommer man inte ifrån starka beroenden, begränsningar i den egna aktionsradien, rentav ett öde som påverkar allt ifrån hälsa till ekonomiska levnadsbetingelser. Det sociala samspelet och den biologiska variationen följer sina egna logiker.

Men det gör faktiskt också tänkandet, den kreativa sysslan, den kritiska, granskande rollen, ifrågasättandet. I samhällen där den intellektuella komponenten i olika arbetsuppgifter ökar borde också utrymmet för outsiderskap växa. Och jag talar inte om det outsiderskap som består i att hamna i rännstenen: där kan mången duglig landa. Utan om att handla utifrån en position där det är både tillåtet och naturligt att inte gå med på det som är föreskrivet, att säga sig: varför inte tvärtom. Det radikala nejet alltså. Låt vara med betydande personliga risker, såsom stängda dörrar.

Nu invänder någon som känner mig att han har väl inte blivit utestängd, portad. Kanske inte. Men det här resonemanget rör någonting mera generellt än Björnsson som individ. Eventuellt skulle man kunna hävda att det rör sig om en professionell etik som det gott kunde finnas litet mera av i vårt Sverige, i motsättning till – eller balanserande – den etik som dikteras av krav på inordning i stora system och organisationer, om de sedan är statligt-byråkratiska eller opererar på en marknad.

Utanförskap blir ur det perspektivet inte en börda, avståndet inte en belastning: i själva verket kan de berika samhällets egen självförståelse. Och utanförskaparen: han parerar omorganiseringstvånget, följer inte modenas växlingar, gör sig fri från konventioner – en sådan konvention är ju att städse vara förändringsbenägen – och vågar förhoppningsvis värna traditionen, det beprövade. Långsamhet och eftertänksamhet är givna tillgångar för den som önskar gå metodiskt tillväga och undvika alltför många misstag.

Kan vi skapa flera sådana miljöer där den människan, dessa människor får plats – i det stora hela? Det är inte latmasken, dagdrivaren, den obotfärdige kufen jag hyllar. De professionella jag känner som lyckats upprätthålla sin autonomi, sitt oberoende har i själva verket kännetecknats av febrilitet, iver, någon gång på gränsen till det maniska. Men de är alla oberäkneliga, orädda utan att bli huvudlösa, självsäkra utan att bli stöddiga, samtidigt självuppoffrande, högmodiga snarare än äregiriga. Med många av dem – inte alla, man har ju sina aversioner – hade jag velat vara kollega.

Ja, det var sådana tankar jag fick i huvudet när jag satt vid ratten och for förbi avtaget till Svea livgarde i höjd med Kungsängen och fick syn på de där gigantiska barackerna längs E 18.

Anders Björnsson har varit radio- och tidningsman, skriver egna böcker och ägnar sig åt att översätta andras.