Patrik Engellau

Denna text är inspirerad av en debattartikel i Svenska Dagbladet där den ”nationella samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar”, en tjänst inom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, exercerar många av de pretentiösa och egennyttiga floskler som representanter för välfärdsindustrin vanligen använder. Intervjusvaren nedan består av en ordagrann återgivning av en stor del av debattartikeln bortsett från att den nationella samordnarens mandat är ändrat med ty åtföljande minimala justeringar.

Jessica Ahnbring-Zuleimalides, 28, (JAZ) är nationell samordnare mot döden. Här intervjuas hon av Patrik Engellau (PE).

PE: Varför är din tjänst så viktig?

JAZ: Vi ser en positiv trend där andelen som dör har minskat från 1,0 procent vid den ekonomiska krisen 2009 till 0,9 procent år 2015. Detta är historiskt låga nivåer, vilket är glädjande. Men det innebär inte att vi kan nöja oss. Det är fortfarande alltför många som dör.

PE: Vad beror dessa skrämmande siffror på?

JAZ: Vi misslyckas trots goda intentioner. Att många dör är inget nytt fenomen. Många aktörer försöker bidra till en lösning men trots det händer det för lite. En förklaring är att vi inte i tillräckligt stor utsträckning utgår från individens behov, resurser och framtidsdrömmar. En annan att arbetet som sker bedrivs parallellt i olika projekt och verksamheter. Trots många insatser visar siffrorna att vi inte lyckas hjälpa dem som dör.

PE: Hur ska ni komma till rätta med detta nationella problem?

JAZ: Vi behöver ta ett helhetsgrepp och göra mer tillsammans. Problematiken är omfattande och komplex. De som snart ska dö befinner sig ofta i utsatta livssituationer. För att förhindra att människor hamnar i dessa situationer och stärka deras livschanser krävs insatser inom en rad olika områden. Som nationell samordnare har jag fått regeringens uppdrag att bidra till ökad samverkan mellan stat, landsting, kommuner liksom med det civila samhället och näringslivet. Jag har hittills besökt ett sjuttiotal verksamheter, organisationer, företag och myndigheter och mött flera hundra personer. Det finns mycket verksamhet och ofta även en samsyn kring behovet av att prioritera insatser mot döden. Nu intensifieras arbetet för att hitta hållbara lösningar för det framtida arbetet.

PE: Det måste väl till en rejäl kraftsamling?

JAZ: Många statliga myndigheter har uppdrag inom området som behöver samordnas bättre. Vi behöver gemensamt arbeta för att få ihop de olika stödsystem som finns så att döende inte hamnar mellan stolarna eller får otillräckligt eller sent stöd. Jag kommer dessutom att tillsammans med det civila samhället, folkbildningen och näringslivet utforska hur deras roll kan stärkas.

PE: Hur ser du på unga som dör?

JAZ: Unga är en resurs. Unga som dör är en mycket heterogen grupp. Bland dem finns personer som har blivit svikna av samhället både en och två gånger. För att nå framgång i arbetet behövs flexibla lösningar utifrån varje individs behov, resurser och ambitioner. De insatser som erbjuds behöver utgå från vad individen kan och vill och inte från vad respektive aktör har att erbjuda. Ungas egna röster och inflytande behöver stärkas i insatser och verksamhetsutveckling. Komplexiteten kräver ett helhetsperspektiv. Hela samhällets arbete måste synliggöras, och vi kan göra mer tillsammans!

Sådär pladdras det dagarna i ända. Politikerväldet och dess agenter inom det välfärdsindustriella komplexet misslyckas hela tiden. De problem nationen har går inte att lösa med nya byråkratiska stödsystem eller nya regler eller nya bidrag. Vår vidskepliga – observera detta ord – övertro på politikens förmåga att lösa problem förhindrar oss att se och tänka klart.

Så hur borde vi tänka? Jag vet inte. Hjälp mig. Jag tror vi behöver en väckelse, en ny människosyn som inte är det välfärdsindustriella komplexets uppfattning att nästan alla behöver hjälp, utan motsatsen, att folk faktiskt klarar av att ordna sina liv.