Ett hållbart miljöprojekt

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag har sett människor som lever på sophögar, som i många länder kan vara riktiga berg, i syfte att hitta matrester och andra nyttiga saker. Jag har betraktat detta som den yttersta misären och ekonomiska förnedringen.

Men som bekant är livet rikare och mer fullt av variation och upplevelser än man någonsin kan föreställa sig och därför kunde jag inte annat än bli positivt överraskad av den mänskliga godhet som dokumenteras i en kort dokumentärfilm som jag just hamnade på (tyvärr bara på portugisiska, men i alla fall).

Det handlar om avfallet från vårt välståndssamhälle, dåliga tomater och utgången köttfärs och sådant som livsmedelsbutikerna har svårt att hantera samt annat skräp som vi inte längre vill befatta oss med. Dokumentärfilmen beskriver hur förnämligt och värdigt man i åtminstone ett fall hanterar detta i Porto Alegre, huvudstad i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul.

En lokal företagare tillika svinuppfödare har köpt ett område med omgivande staket dit han inbjuder livsmedelshandlare och andra innehavare av lite nedgångna varor att deponera sitt avfall. På det viset får han gratis mat till svinen. Området heter Ilha das flores, Blomsterön. När leveranserna kommer börjar grisarna genast böka och söka sig till ratade eller oupptäckta läckerheter.

Men snart har svinen gjort sitt och kan inte hitta något mer att äta. Då öppnas möjligheten för sann människokärlek, vilket alltså dokumenteras i filmen. Den lokale företagaren tillika svinuppfödaren öppnar grindarna till sopberget Blomsterön för att människor ska kunna hitta godbitar som grisarna missat. Det sker mycket organiserat. Tio människor åt gången och fem minuter per gång. Sedan får nästa, något mindre lyckligt lottade, grupp om tio personer pröva lyckan i fem minuter. Så håller det på till ingen människa längre vill leta.

Medge att detta är stort. Den lokale företagaren tillika svinuppfödaren tar, vad jag kan förstå, inget betalt. Folk får böka bäst de kan efter grisarna. Det finns trots allt massor med grejor som grisar inte förstår värdet av, till exempel avlagda kläder, möbler, böcker och gammal elektronik.

Men eftersom jag är ekonom och vet allt om optimal resursallokering och inte drar mig för att ge goda råd grundade i solid nationalekonomisk teori skulle jag nog rekommendera den lokale företagaren tillika svinuppfödaren att ta en liten avgift för rätten att rota i fem minuter på hans sophög. Varför ge förtur för ineffektiva och lata skräpletare? Bättre välja dem som är skickliga nog att kunna betala för sig. Så garanteras såväl maximalt ekonomiskt värde som bästa tänkbara återanvändningsgrad och därmed ekologisk nytta av detta miljöprojekt.