Journalisten Duraid al-Khamisi anser att 2016 är ”Året då rasismen slutade att smyga” eftersom riksdagen i år beslutat om skärpta lagar för asylsökande. Jag har inget emot kritik av beslutet; ett demokratiskt samhälle mår bra av debatt. Problemet är inte att al-Khamisi anser beslutet vara dåligt, utan sättet han kritiserar det på och slutsatserna han drar utav det. Det är inte rättvist att stämpla och svartmåla ett helt land på grund av detta riksdagsbeslut.

Först av allt har vi hans kommentar om att han ”borde gå ut och bränna bilar, skära hål i folks däck och kleta in fönsterrutor med lera”! Bara för att ”lera på fönster”-biten är löjeväckande tänker jag tolka välvilligt och anta att al-Khamisi försökte gestalta en känsla genom svart överdriftshumor. Likväl är detta en extremt ansvarslös formulering i tider när vi alla borde tydligt markera mot ungdomar att bilbrännande och dylikt är oacceptabla sätt att ventilera ilska på.

al-Khamisi kritiserar ”babblet om nationens undergång”, men försöker själv framkalla en domedagsstämning. Hur ska vi annars tolka observationen att Sverige nu övergått från att vara smygrasistiskt till öppet rasistiskt? Mellan raderna ska vi förstå att framtiden är mörk för oss som inte är etniska svenskar. Järnrörsregn och interneringsläger nästa. Sverige har blivit kallt: Winter is coming.

Han skriver om ”flyktingbränder” och förbiser att bränder av flyktinganläggningar är brott som begås (eller stöds) av en minoritet, medan de fördöms av majoriteten svenskar. Om x procent av invandrare begår brott, anser då al-Khamisi det vara okej att stämpla alla eller majoriteten invandrade som brottslingar och deklarera nationens undergång? Troligen inte. Varför skulle det i så fall vara okej att göra samma sak åt andra hållet? Hur skiljer sig påståendet ”svenskar är rasister” från påståendet ”invandrare är våldtäktsmän”?

Det är lustigt (läs: sorgligt) att kebab- och pizzaargumenten vägrar lämna integrationsdebatten. Att svenskar äter baba ghanoush anses på något sätt förkroppsliga det svenska hyckleriet: ”De äter minsann vår mat, men vill inte ta emot oss.”

Sedan när gav avnjutandet av ett lands kokkonst någon skyldighet gentemot dess befolkning? Om irakier fattar tycke för indisk mat, har de då en skyldighet att ta emot hundratusentals indier, oavsett landets beredskap, ekonomi eller folkvilja?

I konsekvensens namn borde vi begråta det oproportionerligt låga antalet amerikanska invandrare i förhållande till antalet hamburgerkedjor i Sverige. Vi borde ha långt fler japaner än idag med tanke på sushins genomslag. Och de absolut största invandrargrupperna borde komma från Brasilien och Colombia med tanke på vilka länder som möjliggör vår enorma kaffekonsumtion.

Genom årtiondena har Sverige tagit emot chilenare som flytt från Pinochet, iranier som flytt Khomeini, irakier som flytt Saddam, afghaner som flytt talibanerna, med flera. Är det rättvist att tacken för detta blir ”ni är vidriga rasister”? Speciellt när den som beklagar rasismen själv uppvisar ett olustigt fokus på hudfärg?

Nima Dervish är frilansskribent och författare till böckerna ”Varför mördar man sin dotter?” [2009] Och ”Ordbrand” [2013]. Föddes i Iran och kom till Sverige som tolvåring. Har sedan 2005 skrivit, debatterat och föreläst om ämnena invandring, integration och religion.