Patrik Engellau

Idag röstar engelsmännen om de ska stanna i EU. Om inte annat är det spännande. Opinionsundersökningarna byter vinnare nästan varje dag. När jag skriver detta på onsdag morgon ligger lämnasidan på 45 procent och stannasidan på 44. Vadslagningsfirmorna ger högre vinst på en brexit-satsning, så de tror att stannasidan vinner.

Min egen inställning är vacklande. Här är några synpunkter.

Tanken på gränslöshet och fri rörlighet för varor, tjänster, pengar och människor tilltalar mig. Jag kan inte förstå annat än att denna öppenhet måste gynna ekonomin och till och med trevnaden i Europa.

Migrationssituationen har naturligtvis stökat till det hela, men problemen hade nog undvikits om EU haft ett seriöst skydd av sina yttre gränser. Varför EU inte har det, utan måste muta ett land som Turkiet för att skydda sina gränser – och nu planerar att göra motsvarande med ett antal afrikanska länder – kan jag inte fatta. Upplys mig, den som begriper. För mig framstår detta som en stor tafflighet som definitivt inte talar till EUs fördel.

Det där med att EU garanterar freden låter fint, men jag har svårt att tro på det. Det är sant att fred rått i EU-delen av Europa sedan andra världskriget. Att europeiska länder inte krigat med varandra på 71 år är onekligen stort. Men jag tror inte det beror så mycket på EU som på den ekonomiska integrationen. Jag föreställer mig att Siemens, Unilever och Philips skulle ta Spanien i örat om Spanien anföll Portugal. Bolagen skulle hota att stänga sina spanska fabriker och sluta leverera reservdelar om inte Spanien drog tillbaka infanteriet. De tidigare ofta stridslystna statsmakterna i olika länder har numera blivit alltför beroende av fredsälskande, vinstmaximerande multinationella företag för att kunna ge efter för sina våldsimpulser.

Så är det en annan sak med EU som jag definitivt inte gillar: dess obändiga och till synes ohejdbara lystnad att reglera allt det kommer åt. I början av 2000-talet inträffade en internationell börskrasch. Många människor förlorade mycket pengar vilket är själva definitionen på börskrasch. Men i stället för att acceptera att börskrascher är börskrascher så började EUs regleringsmaskineri dra igång i det fåfänga hoppet att kriser skulle kunna regleras bort bara statsmakten fick mer kontroll över de finansiella företagen. (Motsvarande inträffade även i USA, där en klåfingrig stat år 2002 antog Sarbanes-Oxleylagen under vilken amerikanska bolag, framför allt börsnoterade bolag, lidit svårt.)

Jag ägde ett finansiellt bolag vid det laget och kunde se hur stormmolnen skockades vid horisonten i form av ett halvdussin riktigt feta EU-förordningar som skulle säkerställa att företag som mitt ägnade sig åt att lära sig regler samt att inrätta och övervaka kontrollsystem i stället för det vi trodde vi var till för, nämligen att hjälpa andra bolag med våra tjänster.

Det var en förskräcklig upplevelse. Styrelsemötena blev en plåga. Det enda man gjorde var att pricka av olika kontrollpunkter. Duktiga entreprenörer som redan tidigare hade hatat byråkratin blev förtvivlade. Jag kände en duktig företagare som förklarade att han inte längre accepterade styrelseuppdrag inom finansbranschen. Tuppkammen växte på Finansinspektionen som i praktiken fått totala befogenheter i egenskap av nationell agent för EU-byråkratin. Det värsta är att ingen av dem som jobbar i bolag under Finansinspektionens tillsyn törs säga något eftersom myndigheten har sådan makt och är så nyckfull. Att jag vågar säga detta beror på att jag sålde bolaget och nog aldrig kommer att ge min in i finansbranschen igen. (Jag säger inte att finansbranschen inte skulle vara allmänt girig och opålitlig, men det kommer myndigheterna sällan åt med sina paragrafer.)

Finansbranschen är bara en av många branscher som regleras av EU. Jag föreställer mig att förhållandena är likartade i andra specialreglerade branscher. Maktfullkomliga myndigheter är farliga. EU ger sina nationella avläggare – de svenska myndigheterna – befogenheter som våra valda ombud, till exempel riksdagens ledamöter om de skulle få för sig att rida spärr mot en hotande utveckling, helt enkelt inte rår på.

EU är alltför självsäkert och skulle behöva en knäpp på näsan. Europeiska Rådets ordförande Donald Tusk höll häromdagen ett nästan ödmjukt tal till britterna där han vädjade till dem att stanna i unionen. Risken är bara att tonfallet återgår till det normala om britterna röstar för att stanna.