Jämlikheten i Sverige

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Tiden har kommit att förstå vårt land. Att skriva vår historia och begripa våra särdrag. Hundratusentals migranter anländer som inte har en aning och på något sätt förväntas inlemmas i vår kultur. Våra vilseförda politiska ledare tror att rätt metod är att Sverige ska förneka sig själv. Att vi ska förkasta vårt eget kulturarv och i stället ge oss hän åt något annat kulturarv, oklart vilket, kanske syriskt eller somaliskt.

Men det är inte rätt metod. Sveriges kulturarv är starkt och levande även om våra ledare inte fattar det. Ta den svenska jämlikheten som exempel. Vi är vana att spotta på den och kalla den Jante-lag. Men vänta bara tills den utmanas av folk som aldrig haft en aning om vad vi menar med jämlikhet.

I Sverige har det i över 750 år funnits fyra hierarkiska skikt: centralmakten, till exempel kungen eller dagens politikervälde; herreskiktet, till exempel adeln eller dagens generaldirektörer och motsvarande inom det välfärdsindustriella komplexet; medelklassen, till exempel självägande odalbönder eller dagens egenföretagare; resten, till exempel statare eller dagens trasproletariat av deltidsanställda familjeförsörjande kvinnor på socialbidrag.

Under dessa 750 år har makten förflyttats genom olika konstellationer mellan de tre övre av dessa fyra skikt; det fjärde har nog alltid varit hjälplöst och oorganiserat vad man än säger om demokratin och det folkliga inflytandet.

Det märkvärdiga med Sverige är att centralmakten – kungen – ibland har stött sig på herreskiktet och ibland på medelklassen. Under det karolinska enväldet, till exempel, sattes adeln med sina later på undantag medan kungarna excellerade i medelklassigt beteende. Och under andra epoker, till exempel 1600-talets stormakts- och adelsvälde för att inte tala om den blivande drottning Kristinas förmyndarregering, tvingades kungen/centralmakten av adeln att minska sina pretentioner och lyda herreskiktet.

Sverige har under århundradena haft skiftande maktbalanser. De olika samhällsskikten har lärt sig att den makt de har idag kan vara förlorad i morgon. Det har instruerat dem att hålla sig i skinnet och inte gå till överdrift och missbruka sin makt. Det har skapat en förstående, förlåtande attityd i Sverige. Århundraden av erfarenhet har lärt våra tillfälliga makthavare att inte gå för långt i att driva sina egna intressen på andras bekostnad.

Framför allt har de lärt sig att inte kränka sina motståndares eller medtävlares kärnintressen. När borgerligheten år 1983 i en lugn och värdig demonstration gjorde klart för de makthavande socialdemokraterna att idén om löntagarfonder störde ett borgerligt  kärnvärde så uppfattade socialdemokraterna budskapet och drog tillbaka förslaget. Det är respekt. Så har svensk politik bedrivits i århundraden.

Det är samma sak med jämlikheten. Herreskiktet har aldrig kunnat vara tillräckligt självsäkert för att kunna följa sina naturliga instinkter och förtrycka lägre befolkningsskikt. När adeln på 1600-talet gick för långt följde sedelärande räfster och reduktioner som adeln ännu inte hämtat sig från.

Lärdomen från Sveriges historia är att vilken makthavare som helst får på käften om han missbrukar sin ställning. Det får två effekter: makthavarna blir mindre kaxiga och de underlydande vinner i värdighet och självsäkerhet.

Jag må vara förvirrat nationalromantisk, men till dess att någon bevisar motsatsen tror jag att den svenska jämlikheten – som också omfattar jämställdheten mellan män och kvinnor, fast jag inte utrett detta i detalj – har uråldriga och fortsatt starka rötter i vårt lands historia. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, som inte verkar tro på någon svensk kultur, kan slänga sig i väggen.

Framför allt är detta en betydelsefull läxa för folk som kommer från kulturer där vinnaren tar allt och hugger huvudet av förlorande motståndare. Den stora frågan är om Sverige kan förmå de nya svenskarna att lära sig något om Sverige. (Vilken mesig formulering! Blir du inte förbannad? Som att vårt land vore prisgivet åt vem som helst som kan ta sig hit med buss och tåg några hundra mil.)