Patrik Engellau

Tillvaron känns ibland som en rebus som måste betraktas och betänkas noggrant för att bli begriplig. Ibland kan sådana tankenötter ge åtskilligt huvudbry.

Dagens Nyheters ledarsida är en del av tillvaron och har således ett slags rebuskaraktär som ofta kräver avsevärt skarpsinne för att förstås. Nyligen behandlade en ledare sjukskrivningen i Sverige. Det handlar om sjukskrivning ”på grund av måttlig psykisk ohälsa eller värkproblematik”.

Tidningens utgångspunkt är ”insikten om att man inte hjälper någon genom att låsa fast människor i långa sjukskrivningar när det egentligen är något annat de skulle behöva”. Redan där, på ruta ett, krävs avancerad tolkning. Låsa fast? Det antyder att den sjukskrivne är motvilligt sjukskriven eller kanske bara ett hjälplöst rö i Försäkringskassans händer.

Jag har en annan människosyn. Jag tror att människan, även en sjukskriven, har en egen vilja och på det hela taget vet vad hon gör. Jag har därför svårt att föreställa mig en människa som mot sin vilja är sjukskriven för värk. Med min positiva människosyn är det naturliga att frammana bilden av en person som har ett enahanda och trist jobb och använder ryggvärken eller ångesten för att skaffa sig försörjning och i stället för det trista jobbet ägna sin tid åt värdigare sysselsättningar som att skriva poesi eller läsa konsthistoria eller paddla kanot (bra mot ryggvärken). För var och en som inte är betyngd av gammaldags svenska värderingar om att det är fult att leva av bidrag är ett sådant livsval rationellt och klokt.

Kanske har även ledarskribenten misstankar i detta härad, för han föreslår att personen i fråga ska ”byta arbetsplats”, något som ju kan ske utan inblandning av bidragsmyndigheter. Tidningen föreslår, i nästan samma anda, att ersättningen ska vara ”fallande”: inledningsvis hög för att ”den som insjuknat inte [ska] tvingas från hus och hem”, men sedan successivt allt lägre. Kanske menar ledarredaktionen att det är lämpligt att den som insjuknat efter en periods frånvaro från jobbet ska hotas att tvingas lämna hus och hem i syfte att piskas tillbaka till arbetet. Men ledarskribenten säger samtidigt att den som varit borta från jobbet i ett år ”bör förtidspensioneras”.

Hur ska man kunna tolka denna inställning? Å ena sidan tycker tidningen att staten ska utöva ekonomiska påtryckningar på ”den som insjuknat” genom att successivt sänka bidragen för att förmå vederbörande att tillfriskna. Å den andra ska den sjuke som står emot dessa påtryckningar efter ett år tillerkännas ett livstidsstipendium.

Jag rådbråkar min hjärna för att förstå hur en ledarskribent kan vara så motsägelsefull. Men plötsligt slår det mig att förklaringen är motsägelsefullheten själv, ty just denna motsägelsefullhet reflekterar nationens aktuella mentala dilemma, som är just människosynen.

Ska Sverige betrakta människan som jag gör, alltså som en individ som i princip är kapabel att fatta egna beslut och att själv ratta sitt liv, eller ska Sverige betrakta människan med det välfärdsindustriella komplexets ögon, alltså som en varelse som i princip är oförmögen att hantera sitt liv och inte tillmäts förmåga till normalt rationellt tänkande?

Den dominerande människosynen i Sverige idag är det välfärdsindustriella komplexets. Det vore därför märkvärdigt om Sveriges ledande tidning och dess ledarredaktion inte styrdes av detta tänkande. Men samtidigt som detta tänkande utvecklas och koloniserar allt större delar av tillvaron framstår dess svagheter och rentav skadliga effekter allt tydligare för den som har ögonen åtminstone halvöppna. Dagens Nyheters ögon är inte helslutna och därför vore det märkvärdigt om inte även det motsatta perspektivet trängde in på ledarredaktionen. Inte konstigt att det blir motsägelsefullt.