Mohamed Omar

På nationaldagen för ett år sedan publicerade jag ett inlägg här på Det Goda Samhället. Det var en replik till Somar Al Naher, ledarskribent på Aftonbladet. Dagen före nationaldagen hade hon i en ledare krävt en ursäkt av Sverige.

Varför? Hon var arg för att hon och hennes familj inte fick bli medborgare samma dag som de kom hit. I stället fick de utstå vad hon beskriver som en helvetisk och förnedrande asylutredning, sedan uppehållstillstånd och först därefter medborgarskap. Därför anser hon att kommunerna inte ska anordna några medborgarceremonier för att välkomna nya, invandrade medborgare. Sådana ceremonier är kränkande. De ska ha en ursäkt!

Det sägs ofta att svenskar är konflikträdda och inte gärna säger vad de tycker, särskilt när de har en avvikande åsikt. Jag tror det ligger någonting i det. Tyvärr verkar det som om Somar Al Naher och vissa andra har tolkat denna tystnad som ett frikort att vara hur fräck man vill.

Hon misstar sig, skrev jag. Även om svensken i gemen inte blir aggressiv och börjar hota och slåss så kokar det inombords. Man måste själv klara av att sätta gränser. Det kallas hyfs.

Undersökningar visar att vi svenskar hör till de minst rasistiska folken på jorden. Betydligt mindre rasistiska än folk i Syrien, Jordanien, Egypten och andra arabländer. Somar kommer från Irak och i sin presentation på Twitter skrev hon då för ett år sedan att hon har sitt hjärta i hemlandet. Jag tycker att hjärtat framför allt ska vara i det land där man är medborgare.

Men hur icke-rasistiska svenskarna än är, är de trots allt bara människor. Somars fräckhet tycks sakna gräns, men svenskarnas tålamod har en gräns. Då för ett år sedan citerade jag en opinionsundersökning genomförd av Demoskop som visade att 58 procent av svenskarna tyckte att invandringen är för stor. Sedan dess har det kommit en ny Demoskop-undersökning. Nu är det 70 procent som tycker att invandringen är för stor. Opinionen förändras snabbt.

En anledning till denna förändring av opinionen är den havererade integrationspolitiken. Att invandrare, och till och med andra generationens invandrare, inte uppfattar sig som svenskar utan isolerar sig i ett fysiskt och mentalt utanförskap. I detta utanförskap har det gått så långt att en rasism mot etniska svenskar blivit vanligare. En annan anledning till opinionsförändringen, kanske den viktigaste, är att invandringen faktiskt ÄR för stor. Man kan inte ha en hur stor invandring som helst om integrationen ska fungera. Nivån måste anpassas efter förmågan att integrera.

Jag läser i medierna att allt fler irakier tar tillbaka sina asylansökningar. De är inte nöjda med livet här och standarden på asylboendena. Jag läser rubriker som ”Fler drar tillbaka asylansökningar” i Aftonbladet, ”Alla i Irak pratar om Sverige. Jag har blivit lurad” i Svenska Dagbladet och ”Ny flyktingström går från Sverige till Irak” i Sydsvenskan.

Den sistnämnda rubriken i Sydsvenskan är faktiskt ganska rolig. Somliga journalister har blivit så vana vid att ALLTID benämna ALLA asylsökare ”flyktingar” att man till och med kallar strömmen av de som återvänder till landet de en gång ”flytt” ifrån för ”flyktingström”!

Jag tänker på detta när jag läser det första och enda numret av tidningen Islam & Politik som gavs ut av den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen 2010. Somar Al Naher var redaktör. I sitt linjetal menar hon så klart att det verkligen behövs en socialdemokratisk, islamisk tidning. Men det märkvärdiga är inledningen:

”För tio år sen flyttade min mormor och morfar till Sverige, närmare bestämt till Visby där jag och mina föräldrar bodde. De hann knappt leva något år där innan morfar dog och mormor bestämde sig för att flytta tillbaka till Irak.”

Det gick alltså för mormor att flytta tillbaka till Irak. Nu var mormor och morfar förmodligen anhöriginvandrare snarare än asylinvandrare, men jag undrar ändå hur noggrann den där förnedrande asylutredningen som Somar klagade så bittert över egentligen var. Och om det var så att hon och hennes familj verkligen behövde skydd så hade de kunnat få det i något av Iraks grannländer eller i ett annat land i Europa som ligger närmare regionen. Sverige ligger ju väldigt långt bort från Irak. Det tyder på att de sökte något annat, något utöver skydd.

Vad det än var de sökte så fick de stanna. Vi förtjänar självklart inte en utskällning för att vi anordnar festliga ceremonier för de nya svenskarna. Däremot tycker jag att politikerna bakom den havererade migrationspolitiken förtjänar att kritiseras. Vi är förnuftiga och hade faktiskt kunnat sköta det bättre.