Patrik Engellau

Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.

Jodå, det finns lidanden, till exempel sjukdomar och jordbävningar, vars orsaker en allmänt utbredd människokärlek inte helt skulle kunna kontrollera, men nog skulle effekterna avsevärt lindras om en känsla av allmänt brödra- och systerskap grep omkring sig.

Jag vågar påstå att jordelivet för människorna nog hade blivit paradisiskt om Jesu budskap hade fått ordentligt genomslag.

Helt orealistisk var väl denna kärleksplan ej heller. De urkristna församlingarna levde, efter vad jag tror mig ha förstått, i ett emotionellt uppskruvat tillstånd där Jesu förkunnelse stod levande och manande inför de troende. När man betänker vilka lidanden med korsfästelser och förtryck de tidiga kristna utstod så inser man att det nog fanns en särskilt kraft i läran.

Så småningom försvagades lågan, extasen mildrades och den heliga personliga tron förvandlades till institution, hänförelsen blev organisation, hänryckningen kyrka, ”karismat rutiniserades”, för att stjäla en av sociologins mest fruktbara föreställningar och uttryck från den tyske sociologen Max Weber.

Men varifrån hade Jesus fått tanken på att människor plötsligt skulle börja älska varandra på det där måttlösa sättet? Och hur kunde han ha något hopp om att hans följare skulle begripa vad han pratade om? De måste ha haft en föraning om att det fanns någon sorts reellt existerande potential i hans evangelium, att han inte bara var en utomjording med festliga men ogenomförbara idéer.

Jag tror han byggde på moderskärleken. Den hade alla sett om än inte fått uppleva. Moderskärleken är en realitet. Moderskärleken är förbehållslös. Det utsatta barnet fattar inte hur märkvärdig moderskärleken är. För barnet är denna kärlek bara en självklarhet, en del av livet; barnet har ju inte upplevt någon annan attityd från mamman. Barnet är kanske inte ens tacksamt. Barnet kanske bara tycker att morsan beskäftigt  lägger sig i.

Men för var och en som i vuxen ålder, kanske särskilt som fader, får tillfälle att betrakta moderskärleken breda ut sig över barnen till deras beskydd, och iaktta kärleken skänka barnen varje omtanke och varje förtänksamhet och försorg, som ser moderns mjuka hänsyn och känsliga uppmärksamhet inför barnen och deras behov – även när de fräser och värnar sin självständighet; en nog så naturlig reaktion – som uppmärksammar moderns ömma blick och aldrig vikande tillgivenhet, för en sådan åskådare förefaller Jesu påfund om att alla människor borde behandla alla andra på motsvarande sätt inte så himla långsökt, visserligen kaxigt, men klart begripligt.

Jesu plan kunde ha fungerat.

Ibland tänker jag att den kanske gjorde det fast på krokigare vägar än man först fattar. Det är något märkvärdigt med det kristna budskapet. Det handlar om att göra jordelivet till ett paradis för människorna. Det vore naturligtvis överdrivet att påstå att dagens utvecklade industriländer är sådana jordiska paradis, men de är ändå paradisiska nog för att världens befolkning i övrigt ska vilja ta sig dit för att bli delaktig i håvorna.

Och betänk en stor sak: den utvecklade världen har i stort sett samma gränser som den kristna världen. Är det kristendomen som skapat utvecklingen? Visserligen finns områden i Latinamerika där kristendomen inte utövat något av sin eventuella magi, och visserligen finns icke-kristna länder som Korea och Singapore i Asien, där utvecklingen tagit fart utan hjälp av kristendomen, men i övrigt verkar kristendomen och den ekonomiska utvecklingen ha ungefär samma geografiska gränser.