Vårt behov av misstro

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Nu för tiden sjunger alla tillitens lov. Och med rätta, ty tillit människor emellan, såframt den är befogad, är vägen till utveckling och framsteg för samhällena. Flera nobelpristagare i ekonomi har fått sin upphöjelse för att de påpekat detta. Sverige är, eller har i varje fall varit, ett högtillitssamhälle, en viktig förklaring till våra framgångar.

Själv upptäckte jag den befogade tillitens betydelse när jag jobbade i Afrika för ett antal decennier sedan. För att brutalt sammanfatta mina erfarenheter så genomgick jag, liksom de flesta andra svenskar som stannade i den nya kulturen tillräckligt länge, tre faser:

  1. Man tar med sig den svenska tilliten och tror att allt funkar som i Sverige.
  2. Man går hela tiden på minor i den nya kulturen. Folk kommer inte till möten, i varje fall inte på utsatt tid. Man ska göra en bilresa: först går inte bilfärjan, sedan saknas bensin på bensinstationen ute på landet så man får lifta hem. Man ger en hantverkare ett förskott varefter man träffar honom först ett halvår senare varvid han inte kan erinra sig något förskott.
  3. Man inser att tilliten ofta inte var befogad och byter grundläggande betraktelsesätt. Man ser med misstro snarare än tillit på den nya kulturen och upptäcker till sin förvåning att man plötsligt förstår dess beteenden så mycket bättre.

Uppenbart är att vi egentligen inte bör hylla tilliten som sådan, utan endast den befogade tilliten. Jag är inte säker på om denna insikt ännu nått de potentiella nobelpristagarna i ekonomi, men det kommer nog för de brukar, med viss eftersläpning, upptäcka sådant som vanliga människor redan vet utan att nödvändigtvis ha utvecklat ord och begrepp och skrivit böcker om det.

När jag i kraft av denna insikt – att det handlar om befogad tillit snarare än tillit i allmänhet – betraktar det Högtillitssverige jag känt så inser jag att tilliten aldrig var ovillkorlig. Andra människors värdighet att omfattas av sin nästas tillit kontrollerades hela tiden på de mest underfundiga sätt. Så här kunde folk resonera:

Den unge mannen har pinat sig genom skolan och gått ut med utmärkta vitsord, så honom kan vi nog tryggt anställa, särskilt som han är son till den hedervärde specerihandlaren Berggren.

Min kära hustru, vår son vill gifta sig med Signe som visserligen är av enkelt ursprung men ändå försigkommen, flitig och full av vilja att hjälpa gossen, som gubevars inte är någon stjärna, så jag menar att vi ska samtycka eller vad säger du?

Nä, grevens son har inte betalat sina skräddarräkningar, så det blir ingen bil på avbetalning i min bilaffär!

Elofssons El är nog lite dyrare än andra men man kan lita på företaget och därmed sova lite lugnare om natten. Jag tycker vi tar deras anbud.

Den unga damen passar nog utmärkt som lärare vid vår skola. Hon är artig och ser vårdad ut och hennes språkbehandling är bländande. Tänk en svenskalärare som skriver som en poet!

Aldrig! Han tog inte ens av sig mössan till anställningsintervjun.

Högtillitssverige var inte så nådigt mot dem som uteslöts från den homogena tillitens gemenskap. Dem kunde man sterilisera eller straffa för lösdriveri eller kollektivt stämpla som otillförlitliga, romerna till exempel.

Tillit är ett statistiskt begrepp. Det kan finnas i mer eller mindre hög grad. Men vad vi bör inse att detta statiska begrepp uppstår som resultat av en social process där människor egentligen misstror varandra och hela tiden gör små kontroller för att se om de ska våga släppa loss sin tillit. Det finns ingen tillit utan misstro.

Det där sista var inte sant. Det finns ingen befogad tillit utan misstro. Men det finns tillit som kan visa sig obefogad just därför att misstrons luttrande kontroll inte aktiverats. Det finns fårskallar som utan någon som helst kontroll öppnar sina hjärtan för folk som kan vara vilka bedragare som helst.

Små barn, som inte lärt sig misstrons ädla konst, kan ibland visa gränslös tillit. De är naiva. De går då på smällar som, om de har något vett, gradvis lär dem att vara mindre naiva.

Svenska ledande politiker tvingas gång efter annan erkänna att de varit naiva. De är tillitsfulla som små barn. Du kanske att trodde tillit var en vacker egenskap, men då hade du fel, för bara den tillit som hålls i schack av misstron är det någon mening med.