Mohamed Omar

Pakistan är en islamisk stat, dess officiella namn är Islamiska republiken Pakistan. Det betyder att islam har en privilegierad ställning och att andra religiösa grupper är diskriminerade. Det finns dock sunnitiska, fundamentalistiska grupper i landet som anser att den nuvarande diskrimineringen inte räcker. De vill ha hårdare tag mot kristna och hinduer, men också mot shiamuslimer. En sådan grupp attackerade kristna familjer som roade sig på en lekpark i Lahore under påskdagen. Omkring 70 människor dödades och 300 skadades. Många av offren var barn.

Det var inte den första attacken mot landets kristna minoritet och med stor sannolikhet blir det inte den sista. Den pakistanska statens kamp mot terrorismen är inte effektiv eftersom den inte vill gå till roten av problemet. Tvärtom delar den i det mesta terroristernas värderingar och världsbild. Det är små detaljer i tolkningen av sharia, islams lag, som skiljer den pakistanska staten från talibanerna. Så länge man inte på allvar reformerar islam kommer man inte att kunna stoppa terrorismen. Den pakistanska staten förbjuder i stället kritisk granskning av islams grundtexter, samma texter som terroristerna stödjer sig på, vilket hindrar reformarbetet.

Det var en självmordsbombare som attackerade de kristna i lekparken. Vad motiverade honom? Han kom från talibanrörelsen, en ortodox, sunniislamisk rörelse. Talibanerna håller sig till islams två huvudkällor: Koranen och profeten Muhammeds undervisning. I dessa texter förhärligas det heliga kriget och de som stupar utlovas paradiset. Profeten Muhammed ledde arméer i det heliga kriget för att utbreda islams välde och kaliferna, de islamiska ledare som efterträdde honom, fortsatte det med minst lika stor nit. I både Koranen och i Muhammed undervisning betonas att jihad, att strida för Guds sak, är en islamisk plikt. Det finns visserligen de teologer som menar att bara den rättmätige ledaren har rätt att utropa jihad, men det finns inga allmänt godtagna kriterier för att avgöra vem denne är. Några moderna teologer menar att jihad bara skulle vara tillåtet i defensivt syfte, men beläggen för detta är svaga.

Ända sedan profeten Muhammeds tid har muslimer fallit offer för detta heliga krig. Muhammed själv brände ner en moské och lät döda muslimer som han inte betraktade som ”äkta” och både Koranen och haditherna, yttranden av Muhammed, är fulla av uppmaningar att döda ”hycklare”. Kaliferna som styrde efter Muhammed och dömde med hans lagar krigade mot muslimer som inte erkände deras auktoritet. De som använder jihadisternas attacker mot andra muslimer som ett argument för att deras ideologi inte skulle vara islamisk kan behöva påminnas om detta.

De kristna i Pakistan är en liten diskriminerad och förtryckt minoritet, cirka 1,6 procent av befolkningen. De flesta av dem är ättlingar till lågkastiga hinduer och detta bidrar till deras status som orena. De lever i ständig skräck för den muslimska majoriteten och bombattacker mot kyrkor har förekommit, liksom att kristna lynchats och bränts levande. En anklagelse om ”hädelse” från en imam kan vara nog för att sätta igång en pogrom. I klassisk islamisk lag räknas judar och kristna till de så kallade ”Bokens folk”, vilket innebär att de har rätt att, under begränsade former och utan att missionera, utöva sin tro så länge de lyder den muslimske fursten och betalar en särskild skatt, ”jizya”. Olika föreskrifter ser till att deras underlägsna status ständigt markeras i deras relationer till muslimerna. I Pakistan följer man inte detta klassiska system till punkt och pricka, men den underliggande principen gäller än: kristna är underlägsna muslimer.

Före delningen av Indien år 1947 i en hinduisk och en islamisk del var området som numera kallas Pakistan betydligt mer mångkulturellt med en större andel hinduer och sikher. Men landet genomgår sedan dess en islamiseringsprocess (egentligen sunnifiering eftersom även shiiterna trängs undan) som i allt snabbare takt gör kulturen mer homogen.

Det jihadistiska upproret är globalt och inte begränsat till Pakistan, Irak, Syrien, Somalia eller något annat enskilt land. Varje lokal arena har förstås sina särskilda förutsättningar och sin särskilda historia, men alla jihadistiska grupper i alla dessa arenor förenas av en gemensam sunniextremistisk ideologi, för det mesta med salafitiska förtecken, och ett gemensamt mål att upprätta en islamisk stat där Guds lag råder. Det pågår en kraftmätning mellan den sekulära världen och islamismen som kommer att vara i många år, sannolikt flera decennier, och som jag tror kommer att förändra den islamiska religionen för alltid. Jag ser det som självklart att jihadismen kommer att förlora eftersom den förbjuder det rationella tänkandet och de friheter som utgör grunden för en produktiv kultur. Men innan den besegras kommer den att åstadkomma stort mänskligt lidande.

Terrorattacken i Lahore var resultatet av rent religiöst hat – offren i parken attackerades för att de var kristna. Alla andra faktorer är antingen betydelselösa eller sekundära. Och förföljelsen av kristna sker inte bara i Pakistan utan i flera andra islamiska länder. De kristna spillrorna i Mellanöstern som överlevt mer än tusen år av förtryck och förföljelse hotas nu av fullständig utplåning.

Profeten Muhammed inledde sin gärning med att predika att det bara fanns en gud, att de andra gudarna var falska och att domedagen var nära. I Koranens tidiga kapitel dominerar en skräckfylld stämning, världens undergång kan ske när som helst, och Muhammed intar rollen som sitt folks varnare och väckare. Men många av hans landsmän var skeptiska till budskapet och föredrog att hålla fast vid araberna gamla tro. Han blev till och med häcklad och bortjagad. Men så småningom, i takt med att hans makt växte, blev hans budskap mer våldsamt och han gick från predikant till härskare och krigare. Maningarna till heligt krig kulminerar i Koranens nionde kapitel som riktigt dryper av blod. Så här kan det låta när Koranens författare hetsar de troende till strid:

”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (9:29)

Och det heliga kriget ska fortsätta till Muhammeds religion har segrat över alla andra religioner:

”Han är den, som sänt sin apostel med vägledningen och sanningens religion för att giva den seger över varje annan religion, om ock månggudadyrkarne skulle harmas.” (9:33)

Men vi frågar oss: hur kunde jihadisterna i Lahore döda barn? Svaret är att profeten Muhammed gjorde det. Profeten hade sina goda sidor, det förnekar jag inte och många muslimer är mer än villiga att tala om dessa, men det är de dåliga sidorna vi behöver känna till för att förstå ursprunget till jihadisternas dåliga handlingar. Under belägringen av staden Taif i Arabien lät Muhammed skjuta med katapulter mot stadens invånare, väl medveten om att även barn skulle dödas. Och hur är det med självmordsattacker? Självmord är väl förbjudet i islamisk lag? Ja, det stämmer att islamisk lag förbjuder självmord, men en självmordsattack är inte samma sak som självmord. De som försvarar dessa attacker stödjer sig på Muhammeds följeslagares exempel. De kastade sig in i striden mot fienden i situationer då de visste att de inte skulle överleva, av kärlek till Muhammed och längtan efter paradiset.

Jihadisterna rekryterar genom att peka på islamiska texter om jihad och martyrskapet. De vädjar till muslimernas religiösa samvete och gudsfruktan: ”Om du är muslim och tror på Koranen måste du göra jihad och stå upp för det som är rätt, annars är du en hycklare och kommer att straffas av Gud”. Visst kan andra politiska, sociala, och ekonomiska faktorer, kanske även slumpen, också spela in för att göra en muslim mottaglig för rekrytering, de allra flesta muslimer är ju inte jihadister, men själva rekryteringen är en religiös verksamhet.

Det jihadistiska upproret är som sagt globalt och den före detta islamisten Maajid Nawaz menar att vi med attackerna i Paris och Bryssel bevittnar början på ett lågskaligt gerillakrig på europeisk mark. Vi har upp till 7 000 unga muslimer, europeiska medborgare, som rest till Mellanöstern för att ansluta sig till Al-Qaida och Islamiska staten (IS). Många av dessa är nu tränade och erfarna gerillasoldater. Det finns en risk för att delar av någon europeisk storstad förvandlas till en krigszon då jihadister försöker hålla och befästa mark istället för att bara genomföra ett terrordåd här och där.

I Pakistan, Saudiarabien, Afghanistan, Somalia och flera andra islamiska länder är yttrandefriheten begränsad och det finns ingen möjlighet att debattera frågan om jihadism på djupet. Här i väst kan vi, som jag har gjort här, tala om både Muhammeds fina och fula sidor, och kan därför bättre förstå bakgrunden till jihadismen. Att tiga när vi inte måste är att svika offren för jihadisternas våld och förtryck, både muslimer och icke-muslimer. Det är i västvärlden, med vår vidsträckta yttrandefrihet, som det nödvändiga islamiska reformationsarbetet skulle kunna blomstra och inspirera nytänkande muslimer i islamvärlden. Trots att det ser mörkt ut är jag optimist, jag tror att ett nytt och mer liberalt islam kommer att födas ur våldet och förstörelsen.

Den brittiske muslimen Maajid Nawaz kunde ändras från islamist till liberal muslim, och han var en ledare inom Hizb ut-Tahrir, ett parti som verkar för att upprätta kalifatet. Och det finns också andra, även om hans typ än så länge är sällsynt. Förnekelse är tyvärr fortfarande en vanligare hållning, uttryckt i påståendet vi får höra efter varje terrordåd: ”det här har inget med islam att göra”. Jihadismen har som jag visat definitivt något med islam att göra. Och en ärlig och kritisk granskning av religionen, dess grundtexter, är det första steget mot reformer. Som Nawaz mycket riktigt påpekat i flera artiklar måste muslimer erkänna för sig själva och andra att det finns bekymmersamma stycken i Koranen som inte bara kan bortförklaras eller smusslas undan utan att kritiseras. Jag har svårt att se hur ett fortsatt fanatiskt fasthållande vid Koranen som en alltigenom fullkomlig, gudomlig bok kan förenas med en effektiv kamp mot jihadismen. För att bli av med jihadismen behöver muslimer helt enkelt lämna den bokstavliga läsningen av Koranen och sluta blunda för att profeten Muhammed hade både bra och dåliga sidor.

Eftersom den vedervärdiga attacken i Laohore kommer att följas av fler attacker, både i islamvärlden och i västvärlden, kommer mantrat ”det har inget med islam att göra” att klinga allt mer ihåligt och otillfredsställande och kravet på riktiga reformer att blir allt svårare att ignorera.

Not: Korancitaten är hämtade ur K. V. Zetterstéens översättning från 1917.