Patrik Engellau

Den mest högklassiga intellektuella underhållning man kan få, vad jag har upptäckt, erbjuds gratis av brasilianska professorer i form av föredrag på YouTube och andra sajter. Nyss såg jag en filosof som heter Clóvis förklara hur man sett på etik genom tiderna (kolla på följande länk om du förstår språket).

Clóvis sa att filosofins historia uppvisar fyra distinkt olika ”idépaket” i ärendet. Jag vet inte om han har rätt (vad det nu skulle betyda), men jag tycker hans klassificering var så enkel och hjälpsam att jag gärna delar med mig.

Det första idépaketet var de gamla grekernas, framför allt Aristoteles. De menade något annat än vi med etik. För dem var etiken en sorts värdering av en människas liv och bodde inte i enskilda handlingar, utan i individens levnad som helhet. God etik var för grekerna att den enskilda människan utvecklar och nyttiggör de talanger, den potential, varmed hon fötts. Dålig etik var att slösa bort sådana medfödda fallenheter, till exempel om Sokrates nöjt sig med att fiska.

Det andra idépaketet utvecklades från upplysningstiden och framåt. Från och med nu handlar etiken om handlingar snarare än levnadsförlopp, vilket Clóvis hävdar beror på att grekernas värld var färdig och ordnad, medan vår är öppen och föränderlig. (Jag fattar inte riktigt det resonemanget, men det kanske du gör.)

Enligt tvåan ska handlingar bedömas efter sina konsekvenser. Här finns två underavdelningar: pragmatismen och utilitarismen.

Pragmatismen – Clóvis hänvisar till Machiavelli – säger att en handling är god och etisk om den leder till önskade konsekvenser. Clóvis har inte nog förakt för denna idéströmning för den betyder ju att ”en försäljare kan sälja vad skit som helst till en kund och ändå bli hållen för etisk; försäljaren har nått sina mål men kunden är lurad”.

Utilitarismen – som han tillskriver John Stuart Mill, vilket måste vara fel, han menar nog Jeremy Bentham – är lite bättre. Den säger att sådana handlingar är etiska som åstadkommer största möjliga nytta och lycka för största möjliga andel av människorna. Clóvis invänder dock ”vad fasiken betyder det, min handling är detta föredrag, hur ska jag veta om just den här publiken, som jag inte känner, ska bli glad eller inte? Förresten hade jag en elev som tog livet av sig efter en av mina lektioner, hur vet man vad som beror på det ena och vad som beror på det andra? Konsekvenserna går inte att identifiera så hur ska handlingar kunna bedömas efter dem?”

Nä, säger Clóvis, konsekvensetiken håller inte måttet. Man får i stället pröva att bedöma handlingens inneboende etiska halt och där kommer det tredje idépaketet som presenterades av filosofen Immanuel Kant. Kant introducerade det kategoriska imperativet, alltså föreställningen att det beteende som borde kunna göras till allmän lag är det mest etiska. Det är uppenbart, menade Kant, att sanningen har ett starkare universellt värde än lögnen och att sanningen därför representerar något mer etiskt än lögnen. Clóvis säger att Kant därmed menade sig slutgiltigt ha löst frågan om vad som är etiskt.

Men de hade han inte, fortsätter Clóvis. För ”tänk om en illasinnad och ond människa jagar efter ditt barn in i ditt hus och frågar var barnet är så är det klart att du inte pekar ut gömstället utan ljuger och lika klart att detta ljugande är etiskt”. (Jag tycker möjligen att exemplet är lite krystat, men man förstår vad Clóvis menar.)

Då kommer Clóvis med sin storartade slutsats att det etiska inte är något på förhand fastställt, en tabell där olika handlingar klassificeras i två kolumner – etiskt respektive oetiskt – utan i stället något som kan variera efter tid, situation och läglighet.

Han associerar detta nya, fjärde idépaket med moderna filosofer, särskilt Habermas. Här handlar det om att människor vid varje ögonblick och i varje situation gemensamt, ju fler desto bättre, får resonera, diskutera och gemensamt ”i offentligheten” får komma fram till vad som är det rätta etiska handlandet och det rätta förhållningssättet.

Det var en bra odyssé genom etikhistorien, tyckte jag. Ett enkelt schema att sortera och komma ihåg olika synsätt. Jag gillade särskilt det där fjärde idépaketet eftersom det kändes förenligt med vår demokratiska tid och inte så auktoritärt fastställt som de föregående synsätten.

Sedan fick jag ångest. Man kan väl för farao inte rösta fram vad som är rätt? Är det post-modernismen som visar bockfoten här? Att vad som helst är etiskt som någon minoritet eller identitet röstat fram på sin kongress? I så fall är världen nog redo för ett femte idépaket. Jag funderar på om jag ska informera Clóvis om att han har ett stort jobb framför sig.