Patrik Engellau

En av mina hobbies är att lära mig bättre portugisiska. Därför ägnar jag en hel del tid åt att lyssna på brasilianska föredrag, intervjuer och talk shows. Det finns hur många som helst på YouTube. Och det är inga tramsföreställningar, utan seriösa diskussioner på teman som ”Om etik och skam” eller ”Fanns en historisk Jesus?” eller ”Hur ska en bra lärare förhålla sig till klassen?”. Och talarna är långt ifrån akademiska snusmumrikar och torrbollar, utan i stället seriösa akademiska underhållningsartister i världsklass.

De svenska universiteten har en lagstadgad ”tredje uppgift”, nämligen att vid sidan av forskning och utbildning också dela med sig av sin kunskap till det omgivande samhället. Det har jag aldrig märkt att de gjort. Troligen har de ingen lust eller ännu mera troligen tror de inte att de skulle kunna fascinera sin publik om de liksom sina brasilianska kollegor tog tredje uppgiften på allvar. (I Brasilien finns det antagligen ingen lagstadgad tredje uppgift. Landets intellektuella giganter ger sig nog frivilligt ut bland folket och behandlas tacksamt och med rätta som artister och stjärnor.)

Alltnog, en av dessa scenpersonligheter sa en passant en liten sak som jag noterade eftersom den överensstämmer med mina fördomar, nämligen att vi lever ett pressat liv, inte ett snabbt liv, och att pressen kommer inifrån, inte från omständigheterna omkring oss. Budskapet är i kort sammanfattning att den stress som nutidens människor påstår sig vara utsatt för är självvald snarare än påtvingad utifrån.

För ett tag sedan träffade jag en mormor som bekymrade sig över hur hårt det moderna livet hade drabbat hennes dotter med vidhängande make som just fått ett barn. Mormodern menade att livet numera, till skillnad från när hon för snart ett halvt sekel sedan var i motsvarande ålder, ställer så höga krav på unga vuxna. ”Då var det så lätt”, sa mormodern, ”jag var hemma med barnen och Johan jobbade, det var ingen som väntade sig något annat”. För hennes dotter och dennas man var villkoren så mycket hårdare. De skulle arrangera sina jobb, de hade sina intressen där de måste förverkliga sig själva, skidåkning och yoga, till exempel, de måste bekymra sig över det lämpliga dagisplatserna, planera nästa barn rätt och tänk om de inte blev gravida enligt plan! Livspusslet kunde, menade mormodern, helt enkelt stressa unga människor till utmattning. Detta hade hon förstått av dottern.

Även om det finns personer som påstår motsatsen är jag en mycket tålmodig människa. Men denna mormor fick mig att se rött av harm. Vilken bortskämd och egotrippad snorunge till dotter! Eller kanske bara normalpuckad lattemorsa.

Låt oss lyfta oss över de påstådda plågorna och se livet som det ser ut i verklighetens, världens och historiens ögon. Här lever vi, som grupp, bättre än historien någonsin erbjudit. Troligen har inget samhälle, ingen kultur, haft det så beviljat som dagens svenska samhälle om man fäster avseende vid sådant som bekvämlighet, konsumtionsnivå, service, trygghet, njutningar och säkerhet. Om man tar kollektivet av 30 till 35-åriga unga familjer i Stockholm så vågar jag nästan slå vad om att inget motsvarande kollektiv någonstans i världshistorien har haft det så förspänt. Och det är, vad jag förstår, den grupp som klagar över livspusslets lidanden.

Föralldel, jag ska inte peka ut unga stockholmare som särskilt skyldiga till sådan bortskämdhet och naiv otacksamhet. Motsvarande gäng, om än inte lika homogent och anrikat, finns i New York, São Paulo, London, Berlin och troligen Mumbai och Shanghai. I globaliseringens tidevarv har idéer och attityder blivit häpnadsväckande enhetliga över världen (åtminstone att döma av vad jag lär mig om Brasilien).

Må dessa bortskämda människor aldrig få anledning att inse hur bortskämda de är. (Förlåt om jag säger det, men jag bekymrar mig dagligen över vår lyckas skörhet. Jag vill ge en massa kloka råd, men jag inser att det finns sätt att feltolka varje välmenande uppmaning, så jag väljer, tillfälligt, att knipa käft.)