Patrik Engellau

Min farbror Gunnar var verkställande direktör på Volvo åren 1956 – 71. Han hade utmärkta kontakter med den socialdemokratiska staten. Han berättade för mig att när han ville något så ringde han till Gunnar Sträng – finansminister mellan 1955 och 1976 – och gjorde upp.

Storkapitalet och staten kom bra överens. De stora företagen var motorn i svensk ekonomi. Det som var bra för Volvo och de andra storföretagen, det var bra för Sverige. Det fattade socialdemokraterna. Detta är, enligt min uppfattning, förklaringen till en av grundbultarna i svensk politik genom decennier, nämligen den militära alliansfriheten.

Du undrar förstås hur. Enkelt, min käre Watson. Den svenska försvarsindustrin ingick bland storkapitalets storföretag. Vad tror du, Watson, skulle ha inträffat om Sverige gått med i Nato? Tror du SAAB hade kunnat sälja generationer av svensktillverkade stridsflygplan till det svenska flygvapnet – Tunnan, Lansen, Draken, Viggen, Gripen plus en del andra modeller – utan att ens behöva konkurrera? Tror du Kockums hade haft ett liknande leveransmonopol på ubåtar?

Alliansfriheten var rimligtvis synnerligen angelägen för svensk försvarsindustri. Industrins vinstintressen och socialdemokratins retorik gick hand i hand till nationens väl. Man hade kunnat föreställa sig, på grundval av normala ekonomiska teorier, att det monopol som de svenska industrierna därmed erhöll skulle förmå dem att lata sig och missbruka sin särställning. Men av någon anledning verkar det inte ha blivit så. Samma relation rådde som mellan Televerket och L. M. Ericsson och mellan ASEA och Statens Järnvägar. Man samarbetade och hjälpte varandra och det var, som sagt, underligt nog bra för Sverige. (Min morfars bror Axel Ljungdahl var chef för flygvapnet 1954 – 1960. Sagde farbror Gunnar var VD på Volvo Flygmotor innan han började på Volvo. Flygmotor tillverkade flygvapnets motorer. Inte anade jag att jag såg den svenska modellen i aktion när dessa båda herrar drog sig undan och talade allvar vid familjehögtiderna. Varken Axel eller Gunnar hade nog gillat om någon börjat snacka Nato.)

Om det då kom någon borgerlig ungdomsförbundare och började ifrågasätta neutraliteten tror jag storkapitalet genast drog öronen åt sig. Det är klart att storkapitalet hade ett borgerligt sinnelag sådär i allmänhet, men inte till den grad att det skulle ta risken att bidra till uppkomsten av en borgerlig regering som kanske fick för sig att tumma på alliansfriheten. Ett opålitligt gäng på det hela taget, de där borgerliga politikerna. Bättre då stärka banden med de trygga socialdemokraterna.

Jag tror att storkapitalet hjälpte socialdemokraterna att hålla sig kvar vid makten åtminstone fram till Olof Palme. Sedan gick det över styr och Sverige fick sin första borgerliga regering år 1976. Rekordåren var slut. Den svenska modellen hade gradvis börjat falla sönder.

År 1980 gjorde punkbandet Ebba Grön succé med låten Staten och Kapitalet (som de lånat från proggbandet Blå Tåget). Så här vackert och sant sjöng punkarna:

Sida vid sida, tillsammans stryker de fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.

Såklart man känner igen sig i dessa känslofulla fraser.