Patrik Engellau

Människan skapar förståelse med hjälp av idéer som pusslas ihop till en bild som vi känner igen och tycker oss begripa. Dessa idéer – eller tankefigurer, memer, uppfattningar eller vad man vill kalla dem – sönderfaller i två typer: formbara idéer och fasta idéer.

De formbara idéerna är sådant som den gängse debatten gäller och som så kallade opinionsbildare och politiker pratar om, till exempel om Nobelhuset på Blasieholmen bör byggas eller inte, om Margot Wallström gjorde något skumt när hon fick en lägenhet av fackförbundet Kommunal. Jag kallar dem formbara eftersom de knådas av samtal och skriverier och inte funnit någon slutgiltig form så länge detta masserande pågår.

De fasta idéerna är sådana som inte anses behöva – eller ens böra – diskuteras eftersom de på något sätt är fastgjutna i den oföränderliga tillvaron, till exempel att jorden är rund och rasismen avskyvärd. De fasta idéerna ändras visserligen över tiden, men så långsamt att man knappt upptäcker det. Vid ett tillfälle finns Gud, vid ett senare tillfälle finns han inte. Poängen är att samtiden vid båda tillfällena är lika säker på sin sak.

Den 15 februari hittar jag en fin, fast idé, alltså ett koncept som är så självklart att det inte behöver motiveras, i Dagens Nyheters huvudledare. Tidningen skriver så här apropå trakasserier mot och till och med mord på kristna på landets asylboenden:

Så kommer rapporter om ytterligare ett drama med dödlig utgång på ett flyktingboende, denna gång utanför Söderhamn.

Vi vet ännu för lite om vad som hänt. Men klart är att trångboddhet, ovisshet om framtiden och traumatiska minnen skapar starka spänningar. Det är förmodligen omöjligt att skapa ett samhälle, och ett flyktingmottagande, där vi är garderade mot liknande tragedier. Det enda vi kan göra är att försöka.

Att trångboddhet, ovisshet om framtiden och traumatiska minnen skapar starka spänningar är en sanning som är så välförankrad i samtidens självförståelse att det skulle uppfattas som stötande om någon hade en annan uppfattning. Ungefär lika populärt som att på 1500-talet undra över Guds existens.

Men lik förbannat undrar jag. Varför skulle det vara självklart att människor som just lyckats komma i skydd undan krig, umbäranden och vedermödor och, föralldel, tillfälligt måste tränga ihop sig lite, varför är det självklart att sådana människor måste gruffa med och till och med misshandla, hata och mörda varandra? Jag kan liksom inte få in i min hjärna att de inbördes konflikterna är nyligen räddade flyktingars naturtillstånd.

Jag undrar hur det sett ut vid andra flyktingkriser. Jag kommer på två stycken – dels de vietnamesiska båtflyktingarna i slutet av 1970-talet, dels de judar som vid andra världskrigets slut slapp ut ur förvisning och koncentrationsläger – och ber min gode vän herr Google om kunskap, råd och anvisningar i mitt bryderi.

När det gäller båtflyktingarna skickar herr Google mig vidare till en annan bekant som heter Wikipedia. Denne har att berätta att dessa omkring två miljoner vietnameserna reste till läger i exempelvis Hong Kong, Indonesien och Malaysia, där de vistades under långa perioder innan de kunde resa för asyl i exempelvis USA.

Ett flyktingläger i Malaysia var Bidong Island. Det var dimensionerat för 4 500 flyktingar, men det kom 40 000. Här kan man snacka om trångboddhet. Jag citerar från Wikipedia:

Flyktingarna fick knö in sig i nödtorftigt hopsnickrade hus som tillverkades av trä från deras strandade båtar, plastskynken, konservburkar och korrugerad plåt. Latrinerna var otillräckliga, regnen sköljde floder av avfallsvatten genom lägret. Vattnet ransonerades till fyra liter per person och dag… Men flyktingarna var väl organiserade och många småföretag och ett effektivt system för distribution av vatten och livsmedel etablerades. Hjälporganisationer som den malaysiska Röda Halvmånen… och många NGOs hjälpte flyktingarna.

Kanske ägnade sig vietnameserna också åt att mörda varandra, men det verkar inte så. Den här YouTube-filmen visar på åtminstone till synes välordnade förhållanden med skolor och allt.

Feldafing i närheten av München var ett av USA administrerat läger för judiska överlevande från olika koncentrationsläger efter andra världskriget. Jag citerar från The United States Holocaust Memorial Museum:

Skolliv och religiöst liv blomstrade i Feldafing. Utöver Feldafings sekulära grundskolor och gymnasier grundade lägrets religiösa samfund flera skolor… Lägrets omfattande bibliotek hade en anmärkningsvärd samling av religiösa böcker… Icke-religiös utbildning stod öppen för vuxna vid en kvällsskola samt en yrkesskola och en sjukvårdsskola… Flera tidningar publicerades i Feldafing till exempel Det Fria Ordet och Det Judiska Ordet… Teaterensambler roade de lägerboende. Flyktingarna organiserade också en orkester.

Anser du fortfarande, liksom Dagens Nyheter, att det är självklart att hat och bråk uppstår när folk flytt från umbärande och bor trångt? Låt oss ta en allvarlig funderare på vad som skiljer de svenska asylboendena från Bidong Island och Feldafing.