Skambeläggande som politiskt vapen

Stefan

Stefan Hedlund

Ett väl fungerande samhälle utmärkes av att det finns en offentlig samhällsmoral som står i god överensstämmelse med befolkningsmajoritetens privatmoral. Mindre avvikelser kan vi leva med, i form av att många exempelvis kan anse det vara moraliskt försvarbart att betala svart för diverse tjänster. Verklig fara uppstår när den offentliga normbildningen börjar avlägsnas från den privata i frågor där medborgarna upplever att mycket står på spel. Den akuta flyktingkrisen erbjuder skrämmande insikter i vad som då kan ske.

Fram till i höstas vilade svensk flyktingpolitik på grundläggande moraliska normer rörande ett multikulturellt samhälle präglat av i det närmaste fri invandring. Denna normbildning vann ett sådant grepp över det offentliga samtalet att det politiska systemet inte längre klarade av att möta rättsstatens grundläggande krav på att lagen måste äga företräde framför moralen. Lagliga polisiära ingripanden mot migranter blev extremt kontroversiella, och lagliga utvisningsbeslut blev mycket svåra att verkställa.

Under tiden från 2005 hade omkring en miljon människor av utländsk härkomst beviljats uppehållstillstånd i vårt land. Det fanns allt tydligare tecken på att integrationen av de nyanlända fungerade mycket illa, och att segregation skulle leda till växande utanförskap och kriminalitet. Allmänheten började naturligt nog känna oro över denna utveckling. Trots detta förblev den välkomnande normbildningen omöjlig att ifrågasätta.

När flyktingkrisen blev akut valde Sverige, likt Tyskland, att låta moralen gå före grundläggande europeiska regelverk som Schengen och Dublinförordningen. Riksdagen hade dessutom redan under 2010/11 infört rättsligt dubiösa regler som garanterar att personer som inte har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige trots detta har rätt att stanna, ha sina barn i skolan, få sjukvård och i vissa fall beviljas socialbidrag.

När Sverigedemokraterna började exploatera allmänhetens oro, genom att kritisera det man kallade massinvandring, skapades en ohelig allians mellan massmedia och de etablerade partierna. Sverigedemokraterna förklarades i politisk blockad och Jimmie Åkesson utsattes för ett exempellöst mediadrev av tidvis infama personangrepp.

Till slut blev dock verkligheten övermäktig. Regeringen Löfven tvangs till en förödmjukande helomvändning, och till införande av åtgärder för gränskontroll som har skapat en djup kris i våra relationer till Danmark. Det land som så länge berömt sig av att ha världens mest humana flyktingpolitik strävar nu efter att vara mest restriktivt. Åsa Romsons tårar symboliserar den moraliska normbildningens totala haveri.

Det som gjort denna dystra utveckling möjlig kan sammanfattas i begreppet ”politiskt korrekt”. De som offentligen bekänt sig till den i flyktingfrågan politiskt korrekta doktrinen har kunnat räkna med att vävas in i en varm gemenskap av moralisk överlägsenhet och ömsesidig förstärkning. Övriga har fått uppleva att avvikande åsikter ofelbart leder till skambeläggande, till att man blir offentligen brännmärkt och uthängd som rasist. Konsekvenserna av denna utveckling börjar nu bli skrämmande tydliga.

Det må vara begripligt att de etablerade partierna av rent egenintresse har gjort vad de kunnat för att blockera Sverigedemokraterna. Men det finns ingen ursäkt för att både myndigheter och etablerade medier med hänvisning till att man inte velat gynna främlingsfientliga krafter har ägnat sig åt medveten selektion av informationsflödet. Att medvetet förtiga är, som en kollega uttryckt det, ”syskon med lögnen”.

Den fjärde statsmakten har som grundläggande uppdrag att bedriva opartisk informationsförmedling och att kritiskt granska den politiska maktens utövande. Om pressetiska regler utformas så, att journalister får legitimitet för självcensur, förtigande av obehagliga sanningar och häxjakt på misshagliga partier, då är man ute på ett sluttande plan.

Flyktingkrisen handlar inte längre bara om inflöde. Nu handlar det om vad som sker på våldsutsatta asylboenden, i skolor som saknar lärare för nyanlända barn, i bostadsområden där segregationen växer, osv, osv. Om de etablerade medierna i sin iver att vara politiskt korrekta överlämnar åt sociala medier att skildra vad som sker i denna nya verklighet, då är demokratin som sådan illa ute. I Tyskland talar främlingsfientliga kretsar om Die Lügenpresse, om ”den lögnaktiga pressen”.

Grundproblemet förblir dock att de etablerade partierna in i det sista vägrade att se verkligheten och att utforma en konsekvent politik. Nu har man nått vägs ände. Nu handlar det inte längre om att blockera Sverigedemokraterna. Det politiska systemet möter nu en allmänhet som känner betydande oro, för att inte säga fruktan, inför vad som skall ske. Och det finns inga svar att ge, som längre kan övertyga.

Stefan Hedlund har följt utvecklingen i Ryssland sedan Leonid Brezjnevs sista dagar, och har sedan länge upphört att förvånas över vad Kremls herrar kan hitta på och ställa till. När han sliter sig från det ryska gillar han att segla och att lyssna på opera.