Patrik Engellau

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Mitt senaste bekymmer är allt tal om att Sverige behöver fler låglönejobb för att lågproduktiva invandrare ska kunna få arbete. ”Vi måste öppna upp för fler låglönejobb”, brukar det heta.

Jag stakar mig redan på första ordet i den där meningen, alltså ”vi”. Vem avses? Själv har jag redan öppnat upp mig för låglönejobb. Om det kommer någon och vill klippa min gräsmatta och i övrigt snygga upp i trädgården, ett jobb som jag hatar, är jag villig att betala 80 kronor i timmen inklusive arbetsgivaravgift. Det var länge sedan jag öppnade upp mig för sådana låglönejobb. Jag är redo. Problemet är att det aldrig kommer någon och erbjuder sig.

Det finns flera miljoner villor i Sverige (plus en massa fritidshus). Om hälften av dessa villaboende ser på trädgårdsarbetet som jag gör och därför anlitar hjälp en dag i veckan så har vi genast ett par hundratusen nya jobb.

Så att ”vi ska öppna upp för låglönejobb” kan inte rimligtvis betyda att de potentiella arbetsköparna ska förändra sitt sinnelag. Vad kan då alla dessa prominenser ha i tankarna när de förespråkar ett sådant uppöppnande?

Om vi antar att dessa ansedda och betydande personer vet vad de pratar om så måste de känna till de förhållanden som jag just påtalat. Med ”vi” menar de i så fall inte de potentiella arbetsköparna, utan de potentiella uppdragstagarna. Uttalandet ska i så fall förstås så här: ”Lågproduktiva migranter måste öppna sig för tanken att utföra trista skitjobb till svältlöner”. That makes sense.

Men det finns en hake som eminenserna säkert är bekanta med, nämligen att lågproduktiva migranterna inte tänker ta sådana låglönejobb om de i stället kan hämta pengar hos socialen eller Försäkringskassan i form av något lämpligt bidrag. För att strategin ska gå i lås måste man därför kraftigt sänka eller till och med ta bort bidragen.

Enligt detta resonemang betyder då satsen ”Vi måste öppna upp för låglönejobb” i själva verket ”Regering och riksdag måste fatta beslut om att ta bort socialbidraget och alla andra bidrag som möjliggör för lågproduktiva migranter att välja bort skitjobb i folks trädgårdar och motsvarande”.

Man vet förstås inte om det är så celebriteterna menar. Man måste noggrant väga alla deras formuleringar för att försök utröna huruvida det finns någon tanke förborgad i dem och vilken den i så fall kan vara.

Ibland får jag en känsla av att de menar att staten, alltså skattebetalarna, ska subventionera de lågproduktiva migranternas löner så att arbetsköparna bara behöver betala för lågproduktiv arbetskraft medan de lågproduktiva själva tjänar som vore de högproduktiva. Men berömdheter som funderar i sådana banor är på fel spår, ty lösningen har prövats länge under beteckningar som nystartsjobb och instegsjobb utan någon påtaglig framgång. För övrigt är det inte så troligt att skattebetalarna skulle uppskatta långtgående försök i den riktningen.

Riktigt förvirrad blir jag när någon av dessa erkända storheter framför uppfattningen att fack och arbetsgivarorganisationer på något vis ska förhandla fram låglönejobb. (Jo, sådana uttalanden förekommer.) Då har de inte fattat a) vad fackliga organisationer håller på med samt b) att jag och andra uttråkade trädgårdspåtare – liksom alla andra skitjobbsinnehavare som gärna skulle betala för hjälp bara priset är det rätta – inte tänker gå med i någon arbetsgivarorganisation bara för att få gräsmattan klippt, sommardäcken monterade och staketet målat.

Men det kan ju som sagt vara så att det är jag som inte fattar något.