Grundläggande värderingar ska vara skrivna i sten

bert stålhammar

Bert Stålhammar

I Bibeln finns en välkänd liknelse om de två byggmästarna som byggde var sitt hus. Den ene var inte särskilt noga med grunden utan valde att lägga huset på ”lösan sand” som inte krävde så mycket arbete. Den andre däremot lade sitt hus på ”hälleberget”, alltså på en fast berggrund som var avsevärt mera svårbearbetad än den lösa sanden. Men så kom katastrofen för huset som byggdes på sanden: Och slagregn föll, och vattenströmmarna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.

Regn och vind tar inte hänsyn till konstruktioner och husgrunder. Ovädret drabbar alla, men konsekvenserna kan bli olika: Och slagregn föll, och vattenströmmarna kom, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.

Det ligger nära till hands att byta ut ordet hus mot ordet samhälle. Vad beror det på att vissa till synes stabila samhällen bryter samman och de samhällsbärande funktionerna ger upp inför ett tryck man aldrig tidigare utsatts för medan andra samhällen klarar stora påfrestningar utan att de bjälkar som hela samhället vilar på knäcks?

DDR:s kollaps i november 1989 visar på ett närmast övertydligt sätt hur ett samhälle som byggts på sand snabbt faller samman när det utsätts för ”regn och blåst”. En månad tidigare hade DDR firat sitt 40 års-jubileum under klang och jubel. Stats – och regeringschefer från hela världen stod på folktribunen och hyllade jubilaren. En månad senare fanns inte DDR kvar. Ett samhälle där lögnen ersatt sanningen kommer snart att märka att fallet blir stort.

Självklart handlar detta dels om den värdegrund samhället bygger på och dels om i vilken utsträckning dessa grundläggande värderingar lyfts upp och hävdas av samhällets ledande skikt och då främst statsministern. I ett stabilt samhälle är sammanhållningen stark mellan medborgare och de offentliga institutionerna genom det som vi kallar ett samhällskontrakt. Lika väl som att en husägare förklarar vilka regler som gäller för dem som vill bo i hans hus, lyfter statsministern och regeringen fram vad som gäller för dem som vill ha rätt att få medborgarskap i det önskade samhället. Den ömsesidiga tilliten fungerar som det kitt som håller samhället samman.

Vissa regler är lagstadgade, och den eller de som bryter mot dessa straffas. Andra oftast osynliga regler eller om man så vill vanor hör till kulturen. De framträder oftast när någon bryter mot dem och då tvingas lära sig vad som är tillåtet och inte tillåtet enligt den rådande kulturen. I ett välfungerande samhälle får barnen genom föräldrar och skola lära sig både vilka formella och kulturbetingade regler som gäller.

I de flesta länder är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter den värdegrund som samhället bygger på, även om många länder i sin tillämpning bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna.  Ett samhälle där medborgarna har internaliserat i sin egen person de värderingar som ligger till grund för hela samhällsbygget blir starkt.  Dessa värderingar fungerar som en inre styrning av individens beteenden som likt Moses tio budord en gång var huggna i sten.

När den inre styrningen inte fungerar måste samhället skapa ett helt batteri av yttre styrmedel typ polisbevakning, väktare straff, etc. När statens kontrakt med medborgaren i fråga om polisskydd och våldsmonopol bryter samman tar människor saken i egna händer och upprättar medborgargarden.  Dessa garden är knappast ideologiskt förankrade utan handlar främst om att praktiskt gå samman för att bevara det egna huset när ”slagregnet och stormarna kommer”.  De kriminella gäng som tagit makten i de 55 s.k  ”NO GO ZONER ”  har upprättat en sorts konverterade egna garden för att skydda sitt territorium främst mot polis och räddningstjänst.

För inte så många år sedan var det svenska samhället ett över hela världen beundrat Folkhem. Förre statsministern Per Albin Hansson formulerade dessa tankar i ett berömt riksdagstal 1928 som är väl värt att åter citera.

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Det var på denna kristna grund som det svenska välfärdssamhället byggdes. Ett samhälle som blev uppmärksammat över hela världen för sin fredlighet, sin omsorg om de svaga och sitt arbete för att skapa jämlikhet och värdighet för alla medborgare. Oavsett hur orden formades, så var budskapet detsamma. Svenska folket hade då också ledare som vågade hävda den svenska fasta berggrunden och med kraft avvisa det som bröt mot denna.

De värderingar av typ alla människors lika värde, jämställdhet mellan man och kvinna, ickevåld, respekt och tolerans… dyker upp då och då i något högtidstal. När det gäller olika invandrargruppers brott mot dessa svenska värderingar  råder däremot den stora tystnaden. Möjligen kan statsministern uttala att ”det är inte OK med gruppvåldtäkter”. Trots att retoriken ofta handlar om människovärdet så konstaterar allt fler att dessa ord alltmer sällan av ren feghet når verkligheten. Tillit och samhörighet har ersatts med misstroende och konflikter. Ärlighet och sanning har bytts ut mot lögn och mörkläggning.

Det svenska huset har börjat luta betänkligt ständigt utsatt för stormar och pinande regn som det nu är. Frågan om det överhuvudtaget går att rädda ställs av allt fler oroliga medborgare. Media vars uppgift och stolthet en gång var att granska makten gräver numera helst i sanden för att ytterligare destabilisera grunden. I buskagen runt om spanar nazister, fascister och jihadister efter det lämpliga tillfället att ta över hela huset.

Men det är inte OK säger statsministern. Och menar förmodligen en statskupp.