Patrik Engellau

Av en händelse hamnar jag i landsvägsbussen bredvid en kanske trettioårig man som visar sig vara nyanländ pakistanier boende på en asylmottagning. Vi pratar i tre kvart innan han stiger av vid boendet. Jag frågar hela tiden. Han ger vänliga, men i mitt tycke osammanhängande och delvis motsägelsefulla svar. Från min tid i Indien minns jag den vaga känslan av att vandra på intellektuella gungflyn.

Här är i alla fall hans story enligt min osäkra hoppussling av de ordrika tankefragment han leende presenterade.

Pakistan har tre dödsfiender, nämligen Indien, USA och Israel. Indien är värst, men USA är också värst eftersom det är USA som finansierar allt ont. USA ligger bakom allt ont som drabbar den muslimska världen. Den arabiska våren, till exempel, var ett amerikanskt försök att destabilisera arabvärlden.

USA vill särskilt destabilisera Pakistan och finansierar därför talibanerna för att dessa ska sprida skräck och terror i Pakistan. Talibanerna går till indiska kontor och får amerikanska pengar för att mörda pakistanier.

Talibanerna själva vill emellertid inte dö som självmordsbombare. De vill bara ha pengarna. Därför försöker de övertyga oskyldiga pakistanska unga män att göra grovgörat. Talibanerna skickar fram mullor som förklarar för de unga männen att de kommer till paradiset och får sjuttio fruar om de självmordsspränger sig i en folksamling som talibanerna anvisar. Många tror på detta och spränger sig själva och ett antal medpakistanier i luften.

Min sagesman hade blivit kidnappad av talibanerna tillsammans med 45 andra unga män från samma by för att utsättas för mullornas övertalningsförsök. Sagesmannen hade emellertid inte trott på mullorna. Men det hade han inget för, ty de motsträviga hanterar talibanerna med andra metoder. Den som inte spränger sig frivilligt drogas av talibanerna med ett narkotiskt preparat som gör offret helt viljelöst. Offret kläs därefter i bombväst och beordras ge sig in i en folksamling varefter talibanerna fjärrutlöser bomben.

Det var från detta öde som min sagesman hade lyckats undkomma på ett sätt som jag inte kunde förstå.

Som bekräftelse på förhållandena i Pakistan får jag av mitt resesällskap tips om en YouTubelänk där den tillfångatagne andremannen i den talibanska rörelsen, Latif Ullah Mehsud, enligt min sagesman erkänner sina brott. När jag kommer hem ser jag klippet några gånger. Vittnet Latif tycks bekräfta en allmän uppfattning om Indiens och USAs ondska, men den övriga berättelsen berör han inte. Däremot framkommer av klippet att det är USA som tillfångatagit Latif och överlämnat honom, som en gest av vänlighet kan man tänka, till de pakistanska myndigheterna.

Här sänker sig mörkret över min hjärna. Varför skulle USA finansiera talibanerna för att djävlas med Pakistan och sedan gripa talibanernas andreman och ge honom till pakistanska staten? En normalsvensk skulle antagligen dra slutsatsen att min sagesman farit med osanning. Men så enkelt är det inte säkert, det vet jag som jobbat i Subkontinenten. Det finns alltid ytterligare en botten, en annan aspekt av världskonspirationen som jag inte tänkt på och som knyter ihop säcken för en anhängare av den pakistanska uppfattningen (eller den omvända indiska åsikten).

Mina tankar går till den stackars tjänsteman vid Migrationsverket som ska bedöma min sagesmans asylskäl. Det kommer berättelse efter berättelse, hur ska någon sorts svensk sanning kunna uppdagas om man inte skickar detektiver till den pakistanska landsbygden för noggranna polisiära undersökningar? Om jag var en sådan tjänsteman skulle jag antagligen i rena utmattningen ta fram TUT-stämpeln för att slippa ifrån ärendet.

Åsiktskorridoren? Fången Latif förklarar sin belägenhet med hänvisning till ett pashtunskt talesätt, nämligen att befinna sig ”mellan ett lejon och en avgrund”. En så uttrycksfull beskrivning av det aktuella svenska debattklimatets dilemma!