ÅSIKTSKORRIDOREN ENLIGT DAGENS NYHETER

Ulf Larsson DGS

Ulf Larsson

Att vissa ståndpunkter och åsikter varit svåra att framföra i det svenska offentliga samtalet de senaste åren borde inte ha kunnat undgå någon, kan man tycka. I synnerhet gäller detta om åsikterna innefattat någon som helst kritik av den migrationspolitik som Sverige förde tills för helt nyligen sedan och i rätt stor utsträckning fortfarande för. Att massmedia bidragit till detta restriktiva samtalsklimat har uppmärksammats många gånger i just massmedia under de senaste månaderna, plus gissningsvis några hundratusentals gånger i privata samtal folk emellan. Två bra exempel som tar upp den massmediala uppenbarelsen är den tidigare DN-reportern Lasse Granestrand, som publicerade en artikel om saken i SvD i december förra året och Jasenko Selimovics artikel i DN i januari nu i år

Men denna utveckling av metaperspektivet på det offentliga samtalet tycks ha åkt vissa delar av DN:s värdshus förbi. Den 3 februari har nämligen Malin Ullgren en krönika i kulturdelen med rubriken ”Om det fanns en åsiktskorridor så är den nu grundligt riven”. Efter några inledande reflektioner över helgens invandringsnegativa demonstration i Stockholm, slår Ullgren fast att:

Om det någonsin fanns en åsiktskorridor, är den nu så grundligt riven att allt som återstår är en brädhög på ett lerigt fält. Brädorna används för att slåss med och för att hävda åsiktskorridorens ihållande existens. /—/ Att man har debatterat med någon, blivit motsagd eller inte fått kärlek för sina åsikter är inte detsamma som att något har varit förbjudet. Men det kanske har känts skönt att tala om åsiktskorridor, för det är jobbigt när man känner sig impopulär, eller så kanske man alltid har tyckt våldsamt illa om feminister eller socialliberaler eller vänster, eller vad det nu kan vara. 

Men trots den senaste tidens belysning och utveckling av det offentliga samtalet med inlägg som Granestrands och Selimovics, så menar såvitt jag kan begripa Malin Ullgren att det aldrig har funnits eller finns någonting som skulle kunna kallas för åsiktskorridor. Det är rentav på det viset, skriver Ullgren, att alla sådana idéer i själva verket närmast är ”vanföreställningar”, vilket sägs redan i rubriken:

Att bidra till vanföreställningar om åsiktskorridorer eller ”elitens förtigande av sanningen” är att aktivt undergräva demokratin.

Med Malin Ullgrens synsätt torde rimligen både Lasse Granestrand och Jasenko Selimovic lida av vanföreställningar samt aktivt undergräva demokratin.

Nu inställer sig en spännande fråga, nämligen hur man rent konkret ska handskas med alla psykotiska människor som envisas med att fortsätta tjata om det offentliga samtalets innehållsliga inskränkningar? Här ger Malin Ullgren ett handfast råd, inlindat i en aningen förmildrande hjälpverbskonstruktion:

Jag skulle vilja be alla som i djupet av sina hjärtan vet att gränserna är farligt framflyttade att sluta bidra till vanföreställningar om åsiktskorridorer och ”elitens förtigande av sanningen” att inte tala eller skriva på det sättet en enda gång till.

Fast hjälpverbskonstruktionen ”skulle vilja be” kanske gav en alltför ödmjuk inramning till vad Malin Ullgren ville förmedla? Det verkar nästan vara fallet, för alldeles strax fortsätter texten såhär: 

Men när man nuser vad som händer, när manseratt högerextremisterna försöker mobilisera människor genom att hänvisa till konspirativa idéer om hur pk-Sverige har ”förtryckt vanligt folk” och ”förtigit sanningen” – visst vet man väl då att man, om man känner ansvar för landets framtid, aldrig ska utnyttja sådana falska påståenden igen? Visst vet man det, innerst inne? 

Det vet man naturligtvis, och därför ska man givetvis aldrig komma med sådana ”falska påståenden” igen. Som till exempel utsagor av Granestrands eller Selimovics typ. Det handlar ju under alla omständigheter om vanföreställningar, i så fall.

Att DN knappast är något objektivt sanningsvittne har stått klart för de uppmärksamma läsarna sedan länge. Men att tidningen publicerar en text som rakt ut avfärdar en så även av massmedia nuförtiden både välkänd och erkänd företeelse som åsiktskorridor (eller vad man nu vill kalla fenomenet) som vanföreställningar, är häpnadsväckande. Lika häpnadsväckande och mer skrämmande är Ullgrens metoder för att få tyst på det psykotiska bluddret om åsiktskorridoren. Visst vet du att du aldrig mer ska ljuga? Det infantiliserande tilltalet förvärrar den redan från början anmärkningsvärda, till fråga förklädda uppmaningen.

Resonemanget ger övergripande ett aningen skevt intryck. Å ena sidan har det aldrig funnits någon åsiktskorridor, eller något som skulle likna en sådan. Allt sådant prat är bara ett psykotiskt falsarium. På sin höjd har det förekommit meningsskiljaktigheter. Samtidigt får man absolut inte komma med ”falska påståenden” om att någon åsiktskorridor överhuvudtaget skulle ha funnits, än mindre finns idag – vad nu det skulle spela för roll om den ändå aldrig har funnits. Eller har den kanske funnits fast den numera är nedriven? En sådan tolkning möjliggörs av den inledande brädhögsmetaforiken. Hur det nu än förhåller sig med den saken så bör det fortsättningsvis vara förbjudet att säga att vissa åsikter har varit och är illa sedda om än inte juridiskt förbjudna, tolkar jag Ullgrens text. Att det inte bara handlar om själva ordet åsiktskorridor framgår av krönikans övriga exempel på hur företeelsen benämnts, till exempel ”förtigit sanningen”.

Men Malin Ullgren och DN har naturligtvis rätt att skriva vad de vill. Till och med utan att behöva lova att de ”aldrig ska utnyttja sådana falska påståenden igen”. Det är ju det som är tryck- och yttrandefrihet.

Visst vet man det, innerst inne?