Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu längre tillbaka, säg till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, det vill säga politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att terroristerna ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. Det rätta islam saknar, enligt detta synsätt, koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer med gedigen kunskap och erfarenhet av islam, ser islam inte bara som en religion utan även en totalitär ideologi. De menar att de våldshändelser som nästan dagligen rapporteras från Mellanöstern, Afrika eller för den delen Europa är starkt kopplade till islams grundläggande tankar. De menar att rörelser som al-Qaida, IS och Boko Haram handlar enligt islams påbud.

Hur ligger det då till? Man behöver inte traggla sig igenom den allt annat än lättlästa Koranen och 1000-tals hadither för att förstå vad islam handlar om. Det räcker med att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra hänvisar till.

”Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam” (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av Organisation of Islamic Cooperation, det vill säga samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här. Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, vilket effektivt sammanfattar Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion förvägras. Bara det faktum att samtliga muslimska länder valde att ta fram sin egen deklaration om MR inom islam borde lända till eftertanke, då det visar att man inte accepterar FN:s deklaration om MR (UDHR). Det är samtidigt ett erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.

Ammanbudskapet undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär bland annat att de skall lyda sharia enligt någon av de erkända lagskolorna och tro på Koranen som Allahs direkta ord.

Sharias centrala roll inom islam framgår tydligt av ovan nämnda nutida dokument. Eftersom de antagits av de främsta företrädarna för islam bör de ses som uttryck för mainstream islam och alls inte för åsikter inom en ”liten minoritet”.

De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok (där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam. Att så är fallet framgår tydligt av anspråken på islams överhöghet för hela mänskligheten i ingressen av Kairodeklarationen. Det bekräftas ytterligare av att sharia reglerar områden som enligt västerländskt synsätt regleras i en demokratiskt stiftad lag såsom handel, arvsfrågor och inte minst en medeltida straffrätt.

En modern omtolkning av de grundläggande texterna (Koranen och sunna) skulle behövas för en ny version av sharia, som ju utgör en tolkning av dessa texter. Men de tämligen få individer, främst i väst, som strävar efter att reformera islam, har så begränsat genomslag att det knappast går att se dem som en rörelse. Tyvärr är wahabitisk islam och det med dem ideologiskt närstående Muslimska brödraskapet och motsvarande ortodoxa synsätt inom shia den dominerande trenden inom islam idag.

Politiker och journalister brukar säga sig företräda och försvara mänskliga rättigheter. De borde granska hur islam förhåller sig till dessa.

Bertil Malmberg är f.d. kommendörkapten, f.d. företagsledare, numera fri skribent.