En sverigedemokratisk regering och dess våndor

8-26-13_11971

Patrik Engellau

I riksdagsvalet 2014 fick sverigedemokraterna nästan 13 procent. Det är lite mer än ett år sedan. Nu ligger partiet på det dubbla i opinionsundersökningarna. I Yougovs senaste undersökning tangerar partiet 30 procent. (En del förståsigpåare hävdar att internetbaserade undersökningar som Yougovs i ett fall som detta kan vara mer tillförlitliga än personintervjubaserade eftersom respondenterna kanske drar sig för att deklarera skämmiga åsikter inför en levande människa.)

Som gammal framtidsforskare är jag fullt medveten om hur vanskligt det är att dra ut trender i tangentens riktning, men efter den reservationen kan det vara intressant att göra just detta i alla fall. Partiet har kanske mer än en fördubbling i väljarstödet på lite mer än ett år vilket borde betyda minst ytterligare en fördubbling på två och ett halvt år fram till nästa val.

Det skulle därför, fortfarande med reservation enligt ovan, förvåna om sverigedemokraterna då inte får egen majoritet. (Om jag vore sjuklövern skulle jag snabbt som attan utlysa extraval och ta med sverigedemokraterna i en ny regering medan de fortfarande bara ligger under 30 procent i syfte att bryta deras framgångsformel som är att göra ingenting medan sjuklövern famlar och schabblar. Partier brukar oskadliggöras om de hamnar i en regering utan egen makt.)

Alltnog, vi antar, som det överraskningsfria framtidsscenariot, att sverigedemokraterna efter valet 2018 kan bilda regering på egen hand. Vad händer då?

Vi kan nog räkna med att en sådan ny regering skulle ha ambitionen att göra rejäla förändringar, inte bara när det gäller migrationspolitiken, utan även på andra områden, inte minst kulturpolitiken. (Jag säger inte att detta är bra eller dåligt, jag bara resonerar.) Det är svårt att tänka sig annat än att ett kraftfullt motstånd skulle mobiliseras. Tänk på rikspolischef Dan Eliasson, som enligt egen utsago kräks när han hör Jimmie Åkesson, och multiplicera honom med några hundratusen andra kräkfärdiga makthavare inklusive mediafolk så får du en känsla av hur marken troligen kommer att bäva. Sverigedemokraterna ska inte tro att de kan regera bara för att de har bildat regering.

Mycket beror naturligtvis på det ledarskap partiet förmår utöva. Det handlar om en maktkamp inför öppen ridå med svenska folket som publik. Jag vet inte om sverigedemokraterna har någon bra berättelse som för folket kan förklara varför den nya regeringen består av the good guys och Eliasson-gänget av the bad guys. Om sverigedemokraterna inte lyckas med det så undrar jag om de har så mycket chans. (Tips till Jimmie Åkesson: Beskriv det hela som en kamp mellan å ena sidan vanliga, hyggliga medelklassare och skattebetalare och å den andra det välfärdsindustriella komplexet som styrs av sådana som Eliasson och som bara försvarar sina gemena egenintressen. Även kapitalet är inblandat, se bara på Bert Karlssons Jokarjo. Sådan retorik måste övas in under lång tid så att den verkligen sitter när det blir skarpt läge.)

Kort sagt kan jag inte bedöma om partiet har tillräckligt med det slags övertygande ledare som behövs. Men en sak vet jag och det är att även om den nya regeringen är hur kompetent som helst och även om den har en jättebra story att berätta så kan det vara svårt för den att få berätta sin berättelse eftersom det regelmässigt säkert kommer att stå en fientlig mediaperson mellan statsminister Åkesson och svenska folket.

Hur det ska hanteras vet jag inte. Men vi har ju sett vad det nya polska regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) i dagarna känt sig tvunget att göra, nämligen byta ut cheferna i de statliga medierna. Håll i hatten, säger jag bara.