Under drygt ett och ett halvt år har jag på regeringens uppdrag (utsedd av Alliansen och fått fortsätta under den nuvarande) utrett demokratin i Sverige. Utredningen – på sammanlagt 1 400 sidor – överlämnas idag till demokratiministern. Den kommer att leda till betydande besvikelse.

Det är nämligen bara en liten skärva av demokratin jag haft i uppdrag att utreda.

Den svenska demokratin existerar på tre nivåer:

– Den konstitutionella demokratin. Den handlar om valsystem, regeringsbildning, arbetsfördelning mellan riksdag och regering och mycket annat som regleras i grundlagarna. Sådant ska naturligtvis inte handhas av en enskild utredare, även om en parlamentarisk referensgrupp följt arbetet.

– Den andra nivån, som i Sverige är ovanligt stark, är den kommunala. Den regleras i huvudsak vid sidan av grundlagarna. Och här har mycket hänt på senare år. Främst genom att allt färre människor är engagerade som kommunala förtroendepersoner. Nämnder har avskaffats och besluten centraliserats. Tyngdpunkten i demokratiutredningens förslag ligger på detta plan.

– Dessutom finns en tredje nivå som på statsvetarspråk brukar kallas ”deliberativ demokrati”.  Det kan översättas som ”samtalsdemokrati” och fäster stor vikt vid medborgarnas deltagande i de politiska processerna. En del sådana processer finns formaliserade, till exempel i ungdomsråd eller funktionshindersråd. Själva grundtanken är att man genom det rationella samtalet ska nå fram till konsensus.

Här är det lätt att se att mycket felas i den svenska diskussionen just nu. Den stora omsvängningen i svensk flyktingpolitik nyligen hade visserligen föregåtts av en högljudd diskussion, men själva beslutet kom oväntat och uppifrån. Något samtal med medborgare och partimedlemmar hade knappast föregått det.

Den svenska politiska debatten är starkt polariserad och strävar knappast mot konsensus. När debatten flyttat från studiecirklar, mötesrum och tidningar till nätet har också den ömsesidiga förståelsen minskat.

Som så ofta är detta inte något man kan ändra på med lagar och förordningar.

Vissa saker går att göra. Vi har i Demokratiutredningen lagt ut uppdrag till 24 forskare. Vi har träffar nästan samtliga svenska fullmäktigepresidier och deltagit i en mängd möten om just den kommunala demokratin. Här finns ett grundläggande problem som visas av att över 90 procent av kommunfullmäktigeledamöter tycker att de har för lite att säga till om och att häften av dem funderat på att hoppa av just därför.

När kommunfullmäktigeledamöter får gradera vilka som har den politiska makten i deras egen kommun börjar listan med kommunstyrelsens ordförande, följd av kommunstyrelsen, tjänstemännen, medierna. Först därefter kommer de folkvalda i kommunfullmäktige. Och sist väljarna.

Till detta ska läggas att svenska kommunpolitiker är de som har den mest skeptiska synen på deltagardemokrati av alla jämförda europeiska länder.

Många av de nyinvalda, 40 procent, hoppar av kommunfullmäktige före nästa val. Det vanligaste skälet är att unga byter studieort. Därefter kommer familjeskäl. Så när utredningen föreslår dels att man ska kunna sitta kvar perioden ut trots att man flyttat och när vi vill möjliggöra föräldraledighet också för förtroendevalda kan de synas som löjliga småsaker. Men det är små steg för att stärka de folkvalda.

Att ta sjumilakliv är främmande för svensk författningstradition. Vi gör löpande små justeringar. Här handlar det inte ens om författningen, men att ta många myrsteg för större medborgarinflytande.

De politiska partierna i Sverige har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. Det finns idag endast 100 000 svenskar som är aktiva – i betydelsen betalar medlemsavgift och ibland går på möten – i politiska partier. Dessa delar på 70 000 kommunala uppdrag. Detta ger en bild av partierna som en elit, med ryggarna utåt.

Det som krävs är en kulturrevolution där partierna öppnar sig och söker nya medlemmar, utan att kräva total lojalitet i varje fråga. Mest påtagligt under arbetet i Demokratiutredningen har varit hur hårt de socioekonomiska skillnaderna slår i politiken. I Stockholm var skillnaderna i valdeltagande förra valet mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) 54 procent.

De politiska partierna, liksom de traditionella folkrörelserna, tycks frånvarande i de förorter där de flesta utlandsfödda, lågutbildade, arbetslösa bor. Det är en spegel av bristande integration. Men politiken borde både se och synas i just dessa områden.

Sverige har ovanligt långt mellan valen. Fram till 1970 röstade Sverige vartannat år. Sedan röstade vi vart tredje fram till 1994, då den fyraåriga valperioden infördes.

Att de politiska partierna inte längre fungerar som kanal för människors uppfattningar och att vi röstar mycket sällan talar för att nya vägar bör öppnas för medborgarna att föra fram sina uppfattningar mellan. Många av demokratiutredningens förslag handlar just om detta: Lättare att ta initiativ till lokala folkomröstningar, så kallad ”folkmotion” där en procent av medborgarna kan väcka en motion i riksdagen eller lokala församlingar, liksom förbättrade lokala dialoginstitut är sådana förslag.

När jag talade för en stor grupp lokala kommunpolitiker och dels redovisade hur missnöjda fullmäktigeledamöterna var, dels en del av våra direktdemokratiska förslag, blev jag avbruten av en fullmäktigeordförande som sa:

– Du säger att fullmäktigeledamöterna inte trivs och sedan vill du att massa utomstående ska vara med och bestämma.

– Utomstående? Du menar medborgarna? frågade jag. Och fick en grymtning till svar.

Olle Wästberg är ordförande i 2014 års Demokratiutredning