En mjuk stat

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag har som sagt jobbat en hel del med u-landsbistånd. En av de välvilliga och bärande tankarna bakom den verksamheten är att vi, som kommer från de rika i-länderna, vet något som de fattiga u-länderna, enkannerligen deras politiska ledning, inte vet eller har lust att fatta.

Nobelpristagaren i ekonomi Gunnar Myrdal publicerade år 1970 en bok som heter Politiskt manifest om världsfattigdomen där han drar slutsatser av decenniers forskning om underutvecklingen och dess orsaker. Han pekar på företeelsen ”den mjuka staten”, ett begrepp som han själv myntat. Den mjuka staten är nyckfull, korrupt och opålitlig, inte nödvändigtvis för att dess ledare skulle vara ondskefulla, utan för att staten inte har verktyg att genomdriva sin vilja (om den har någon) och uppfylla sina löften (som den dock inte underlåter att avge). Myrdal hävdar att sådana länder måste genomföra radikala reformer – till exempel jordreformer och krafttag mot korruptionen – för att ha en chans att få fart på utvecklingen.

Det var övertygelsen om behovet av rejäla förändringar som förmådde en del ivrare på vänsterkanten att hylla terrordiktaturer som Maos Kina och De Röda Khmerernas Kampuchea. Det var omdömeslöst av ivrarna, men deras engagemang går att förstå. En tidigare riksdagens talman tillhörde kretsen av khmerbeundrare, så det handlade inte bara om utomparlamentariska extremister.

Jag var en av dessa kaxiga i-länningar som, liksom Myrdal, visste vad u-länderna behövde (även om jag, till skillnad från sonen Myrdal, Jan, inte jublade för Mao eller Pol Pot, khmerernas ledare). Om jag hade vetat att Sverige numera, några årtionden senare, skulle uppvisa den mjuka statens särdrag! Och då menar jag inte bara hjälplösheten, utan också oviljan att göra de nödvändiga reformerna.

Den önskvärda motsatsen till den mjuka staten är, tror jag, rättsstaten. Rättsstaten är en stat som inte bara har ett bra regelverk, utan också följer det. Mjuka stater har ibland fantastiskt fina regelverk, till exempel föredömliga konstitutioner, men väljer sedan att inte följa dem.

Så har det alltmer blivit i Sverige. Vi har ofta bra regler, men sedan struntar vi i dem. Låt mig ge två exempel som båda råkar ha med migrantsituationen att göra.

Enligt Utlänningslagen 20 kap 8 § ska den ”som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein dömas för människosmuggling till fängelse i högst två år”. Ett sådant ärende prövades år 2009 av Högsta Domstolen (refererat i NJA 2009 s. 424) som konstaterar att om ”någon… hjälper en utlänning att komma in i Sverige via en inre gräns räcker det för straffbarhet att utlänningen har kommit in på svenskt territorium”. Det finns inget ”humanitärt undantag”, till exempel att smugglaren skulle slippa straff om hans syfte är att hjälpa klienten att söka asyl. Domstolen dömde en person för människosmuggling som hjälpt sin till Europa nyanlända familj att ta sig över Öresundsbron. Rättsläget var därmed klarlagt.

Därefter struntade staten i rättsläget. Sedan domen föll har hundratusentals migranter av Statens Järnvägar och andra transportörer i vinstsyfte hjälpt hundratusentals dokumentlösa migranter in på svenskt territorium, vilket rimligtvis enligt Högsta Domstolens prejudicerande dom borde ha utgjort organiserad människosmuggling i enorm skala. Men staten brydde sig inte.

När staten, efter det att id-kontroller infördes den fjärde januari i år, upptäcker att dokumentlösa kommer till Sverige med gummibåtar och danska taxibilar aktiveras plötsligt den här bestämmelsen igen. Taxichauffören och båtföraren betraktas nu som människosmugglare. Om staten tidigare hade följt sitt eget regelverk så hade migrantsituationen inte varit så kaotisk som den är. Staten har medvetet uppfört sig som en mjuk stat och nu ser vi följderna.

(Vid närmare eftertanke tror jag att det här med id-kontroller var ett överloppsbeslut. Det hade räckt med att respektera gällande lagstiftning. Då hade transportörerna – till exempel Danske Statsbaner – riskerat fängelse enligt regelverket för människosmuggling i stället för böter på 50 000 kronor enligt regelverket för id-kontroller. Varför Danske Statsbaner ska behandlas efter de mildare id-kontrollreglerna medan en dansk taxichaufför ska dömas efter de hårdare människosmugglingsreglerna går inte att begripa.)

Det andra exemplet är de nyupptäckta övergreppen som till stor del tycks ha genomförts av ensamkommande flyktingbarn på ungdomsfestivalen We are Sthlm under några år utan att polisen rapporterat. Dagens Nyheter kallar det (lite skenheligt enligt min uppfattning) för ”mörkläggning”.

Alla fattar varför polisen tog på sig silkesvantarna. Dagens Nyheter rapporterar:

Flera av de poliser som DN pratat med menar att myndigheten medvetet undviker att rapportera om fenomenen som knyts till gärningsmän med utländsk bakgrund.

Men man måste förmedla den bild som gäller och som alla poliser på fältet känner till, säger en polisman som vill vara anonym.

Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen, säger polischefen Peter Ågren.

Staten och myndigheterna ser mellan fingrarna med regelverket för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Jag har tidigare lagt fram misstankar om motsvarande beteende från Arbetsförmedlingens, Migrationsverkets och BRÅs sida (exempelvis i denna krönika).

Varför är det officiella Sverige så angeläget att hålla Sverigedemokraterna på mattan? Den officiella förklaringen är förstås att Sverigedemokraterna är fascister. Den förklaringen tror jag inte på. Om partierna kan umgås med gamla kommunister borde det väl inte vara något problem att umgås med gamla fascister (om nu alla Sverigedemokrater vore gamla fascister).

Nej, förklaringen ligger nog annorstädes. Det handlar, tror jag, om att ett partioligopol, det etablerade politikerväldet, inte vill bli konkurrensutsatt. Historien – såväl den ekonomiska som den politiska – visar att det i allmänhet saknas gräns för vad monopol och oligopol är villiga att ta sig för om deras makt hotas. Att sätta Sveriges framtid på spel är i det perspektivet en småsak.