Gästskribent Ronie Berggren: Metal-musik i kampen mot islamiskt förtryck

logo­DGSDen 28 december 2015 avled heavymetalbandet Motörheads grundare Lemmy Kilmister.

Han var bokad i Paris samma helg som ISIS utförde terroristattacken där 130 människor mördades. I en intervju den 20 november med ZDF sa Lemmy att han skulle ha kunnat uppträda i Paris dagen efter terrordåden. För om vi slutar så vinner terroristerna, sa han.

I kampen mot radikal islam är den metalmusik för vilken Lemmy var en ikon ett konstnärligt vapen.

Metalmusiken utvecklade rockens uppror mot 50-talsföräldrarnas normer till ett uppror också mot kristen moral och historia. Metalmusiker med corpsepaint, growlande skrik och album som Marduks ”Fuck me Jesus” från 1991, blev för många unga metalfans kanaler för deras individuella frigörelseprocesser.

I Sverige provoceras ingen längre av sådant. Blackmetaltexter om förtryckande kristendom är ofta överdrivna och utan objektiv nutidsförankring. Men inte heller där moralhysteri kan uppstå utsätts artisterna för våld. Ej heller inrättas förbud. I Västvärlden är yttrandefriheten väl förankrad.

I den islamiska världen är det annorlunda.

När USA lämnade Irak 2011 hade de amerikanska soldaternas subkulturer gjort intryck; hiphop, militärfrisyrer, tatueringar, jeans och film blev populärt också bland unga irakier.

Även metalscenen utvecklades med en udd mot islamiskt förtryck. 2001 bildades Iraks första heavymetalband, Acrassicauda. Efter störtandet av Saddam Hussein 2003 (som förbjudit såväl mobiler som TV och Internet) blev detta bands musiker kända, anklagade för djävulsdyrkan och dödshotade av islamister. De flydde till USA. Deras historia skildras i dokumentären ”Heavy metal in Baghdad”.

Att metalanhängare verkligen dödas skrev Al Jazeera om 2012. Och dagens musiker är mer anonyma. Irakiska deathmetalbandet Sodomophilia säger i Busuk Webzine 2014:

Vi blir dödade om vi säger… att vi är med i ett metalband. I vårt land känner bara några få till oss.

Iraks enda kvinnliga frontperson för blackmetal, Anahita, driver blackmetalbandet ”Janaza” samt systerprojektet ”Seeds of Iblis”, med låtar som ”Burn the Pages of the Quran””When Islam Brainwashed Mankind” och ”Sex With Muhammad’s Corpse”.

Uppgifterna om henne är så knapphändiga att det ryktats om att hon är påhittad. Men musiken existerar och i en intervju i Atlantic 2012 härleder hon sin islamkritik till att hennes föräldrar och bror dödades av en muslimsk självmordsbombare:

Jag är helt anti religion i allmänhet, men jag levde inte i en kristen atmosfär och kristna dödade inte dem som betyder något för mig.

Hon förklarar sin anonymitet med vad som skulle hända om sådana som hon upptäcktes av de religiösa:

De skulle döda mig, och döda alla mina vänner, genom att hugga av våra huvuden.

I Saudiarabien finns bandet Al-Namrood – vars musiker är anonyma. I april 2015 intervjuades de av VICE och påpekade att blackmetalmusiker lade för lite fokus på islam:

Vilken vrede folk än kan känna mot kyrkan så kan det inte jämföras med islamiska regimer. Du kan genom yttrandefriheten kritisera kyrkan i Europas länder, men du kan inte göra motsvarande religionskritik i Mellanösterns. Systemet tillåter det inte. Islam har större auktoritet i Mellanöstern än någon annanstans i världen. Varje policy måste vara förenlig med sharialagar, och detta sker just nu, 2015.

Irakiska Anahita var inne på samma spår:

Syftet med Janaza och Seeds Of Iblis är att visa världen att islam är farligt. Och att även folk som lever i Mellanöstern skadas av den här religionen och söker yttrandefrihet, på samma sätt som folk på alla andra håll i världen.

Dessa artister provocerar på samma sätt som västerländska provokatörer som Lars Vilks och Charlie Hebdo. Metalbanden i Mellanöstern är dock mer än bara provokatörer gentemot islam. De är också yttrandefrihetshjältar som påminner om att det i väst går utmärkt att hålla Jesus helig och samtidigt tolerera musik som ”Fuck me Jesus” medan motsvarande är omöjligt i den muslimska världen.

Att de valt att göra detta med hjälp av den musik som Motörhead lade grunden till skulle ha gjort Lemmy stolt.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Studerar kopplingarna mellan religion och politik och vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitära idéer gör framryckningar.

9 thoughts on “Gästskribent Ronie Berggren: Metal-musik i kampen mot islamiskt förtryck

  1. Lars Lind skriver:

    Användes inte den typen av musik som tortyr på Guantanamo ?
    Själv tyckte jag det var kul när jag hittade Edvard Persson sjungande ”skånevisan” på Youtube.
    Sigge Furst och ”stadsbudsvisan hittade jag också…dessa herrar kunde verkligen artikulera , man hör varenda ord !

    Liked by 2 people

  2. Hortensia skriver:

    Behjärtansvärt om västerländsk musik skulle kunna bidra till en tillvänjning av yttrandefrihet, blasfemi och liknande, som länderna i Mellanöstern förefaller allergiska mot.

    Den våldsbejakande, sexistiska, språkligt och musikaliskt undermåliga ”kultur”, som nu tycks ha fått fäste i Sverige främst genom rap- och hiphopartister tillför dock, enligt min mening, absolut ingenting positivt alls ens till ett ännu förhållandevis jämställt, tryggt, demokratiskt och sekulärt samhälle som vårt.

    Liked by 2 people

  3. Jan Andersson skriver:

    Gubbar och käringar, var inte så inskränkt mossiga. Den här musiken har inget med traditionell musik att göra; den har kommit till och blivit som den har blivit just för att vi i vår generation INTE gillar den och därför per automatik inte kan eller får delta i den kulturyttring som den tillhör. Den är precis som surströmming i Skåne.
    Den ganska enastående (och i dag även musikaliskt accepterade) ungdomsmusikkultur som växte fram i Västeuropa och USA under sextiotalet hade exakt samma syfte: att vara en tydlig motpol till våra föräldrars trånga synsätt och ge oss ungdomar i denna del av världen en tillhörighet i en väsentligt större grupp med en ny och vidgad världsbild. Och det fungerade fantastiskt bra, även om det gick till överdrift i vissa fall; hippiekulturen, studentkravallerna och proggmusiken var snedtända sidospår för särintressen som lyckligtvis försvann av sig själva så småningom.
    Jag har svårt att tänka mig något effektivare eller farligare för de inskränkta regimerna i denna del av världen, och det är väl just därför som utövarna känner dödshot.
    Om vi skall ha ett jämställt, tryggt, demokratiskt och sekulärt samhälle så är sådana här kulturyttringar en absolut förutsättning; det är trygghetsnarkomanerna och åsiktsförtryckarna som skapar leda, sinnesförvirring och våld, eller? Det uppstod ett cirkelresonemang här, skall vi också bli förtryckare?
    Vad vi gamlingar personligen tycker om själva musiken har inte ett smack med saken att göra; vi snackar inte musik här.

    Liked by 1 person

  4. Ådärkomdenja skriver:

    Owe Thörnqvists framsynta ”Sverigebesöket”‘ utgiven redan 1981 (!), håller måttet med råge än idag, vad avser oönskad invandring och dess konsekvenser. Portad av SR från start, aldrig spelad offentligt i Absurdistan, bannbullan gäller än idag.

    ref:_https://m.youtube.com/watch?v=drXDFQaok1U

    Gilla

  5. Gunilla Solara Rundby skriver:

    Bevare mig väl för ännu mera destruktivitet! Man ”botar” inte dödskulter med dödskulter och aggression av andra slag. Lika illa är det som sagts ovan att upphöja tonårsaggresionerna med hip-hop och rap. Att sprida all sådan aggression medför bara negativitet till samhällskroppen. Våldskulter (alla dessa våldsfilmer mm)- och ungdomskulter – våld och ungdom har upphöjts in absurdum i Sverige. Som bara har till uppgift att slå sönder människor och splittra samhället – tar henne bort från allt som är kärleksfullt och vänligt – bedövar.
    Vi har fått alldeles nog av omogna människor!
    https://gunillasolara.wordpress.com/2013/11/26/vad-den-moderna-musiken-formedlar/
    https://gunillasolara.wordpress.com/2011/08/17/rytmen-mot-doden/

    Gilla

  6. Jan Andersson skriver:

    Musik är konst. Om vi istället för musik tänker på bildkonst så motsvarar väl heavy metal, hip-hop och rap närmast dödskallar på T-shirts, smycken och klistermärken. Eller Charlie Hebdos fula nidteckningar, men de är (och var) hyllade värnare av yttrandefriheten. Fult för att bli synliga genom att provocera, inte för att uppmana alla att skapa egna dödskallar av sin nästa.

    Innan man själv har haft skit under naglarna förstår man inte varför man bör tvätta händerna då och då.

    Ska man bli uppmärksammad av ungdomar så måste man bryta igenom det gråa töcken av tristess som vårt moderna samhälle består av, och som ungdomar lider mest av eftersom de inte har råd att shoppa sig ur ledan.

    Även inom finkonsten finns fula verk avsedda att provocera, men vilka går ut och bombar på torget efter att ha varit på Moderna Museet?

    Det trygga och kända, men också inskränkta, är bilder på solnedgångar, älgar i skogsbryn , fullriggare kryssande i medvind eller snötyngda granar på fjället. Köpta på hötorget eller för en förmögenhet på auktion; på några meters avstånd ändå lika banala och småtrista därför att temat är utnött för länge sedan. Unga står inte ut; de måste gå vidare för att skapa något nytt. Det blir inte alltid ”bättre” men vilka är vi att bedöma det? Även heavy metal kommer en dag att bli olidligt banalt för nya generationer ungdomar; rap och hip-hop är väl redan halvt bortglömt.

    Vi ska akta oss noga för att fördöma och kritisera nya konstyttringar som vi inte begriper eller ens försöker att förstå.

    Jazzmusik var också riktigt fult en gång när det enda folk hade hört var kyrkorgel och dragspel.

    Conformity is the jailer of freedom and the enemy of growth.
    (John F. Kennedy)

    If art is to nourish the roots of our culture, society must set the artist free to follow his vision wherever it takes him.
    (John F. Kennedy)

    Above all, we are coming to understand that the arts incarnate the creativity of a free people. When the creative impulse cannot flourish, when it cannot freely select its methods and objects, when it is deprived of spontaneity, then society severs the root of art.
    (John F. Kennedy)

    Surely all art is the result of one’s having been in danger, of having gone through an experience all the way to the end, to where no one can go any further.
    (Rainer Maria Rilke)

    This is in the end the only kind of courage that is required of us: the courage to face the strangest, most unusual, most inexplicable experiences that can meet us.
    (Rainer Maria Rilke)

    Nothing touches a work of art so little as words of criticism; they always result in more or less fortunate misunderstanding.
    (Rainer Maria Rilke)

    Gilla

  7. Rikard skriver:

    Hej.

    Aj aj aj, vad kul det är läsa kommentarer ibland. Är det månne ‘jitterbuggen’ som bits, eller är det den farliga jazzen som förleder till fördärv? Vasa? Jaså är det ännu nyare musik vi skall förfasas över, jamen då så.

    Gläds istället att mullrande snabba trummor, ylande gitarrer och stormvinds-ljudande basar, ackompanjerade av sång, erbjuder islams slavar den största friheten: den att göra uppror mot religionens förslavande andliga lobotomi. Det som västerlandet saknar ryggrad att genomföra med krut, kulor och kanoner kanske kan vinnas vi annan sorts tung metall.

    Tappar äldre generationer av muslimer förmågan att isolera, indoktrinera och kontrollera de yngre, via kulturella skillnader tack vare västliga värderingar, kanske det tredje världskriget kan slockna innan det utbryter helt och fullt av sin egen nödvändighet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s